Utseendet bedrar

Föräldramöte i T:s nya skola stod för dörren. Nervositet och spänning inför att träffa föräldrarna blandades. Hur är dem? Hur ser de ut? Vad har de på sig? Hur är stämningen? Frågorna snurrade runt i huvudet ungefär som om jag förväntade mig att träffa utomjordingar. Och det är väl precis så jag ser på föräldrar till barn med en npf-diagnos. Om det inte finns några miljöfaktorer som ger ADHD, varför är det då så många föräldrar till npf-barn som ser ut som kriget? Troligen för att det är ett påfrestande, tidskrävande och utmattande jobb, och de lever i en tillvaro där det egna utseendet är sekundärt. Det det kanske varken finns tid, pengar, intresse eller kraft över till kläder, smink och frisörbesök. Men jag vägrar identifiera mig med gruppen av människor som ser ut som de mår, alltid lyckas jag lura nån med min fasad.

Efter att ha gått i mysbyxor hela dagen tryckte jag ner mig i ett par replay-jeans. Jag kunde visserligen knappt andas i dem, men rumpan blir ju snygg och det var ju ändå huvudsaken. Jag sminkade mig, plattade håret och avslutade med lite glanssprej. Ett glansigt hår tyder ju på en frisk och sund människa till skillnad mot mitt glanslösa, råttfärgade och stripiga hår. Skinnjackan på och en titt i spegeln bekräftade att ingen skugga kunde falla över mig. Det fanns inget i mitt utseende som kunde få någon att tänka -Herregud vilken looser, inte konsitgt att hennes barn är som han är. Och jag var nöjd!

Tragiskt, kan även jag själv tycka. Föräldramötet handlade för min del inte om att få möjlighet att lyssna på rektorn, träffa pedagoger och personal, ställa frågor eller att knyta kontakt med de andra föräldrarna. Det handlade överhuvudtaget inte om T. Istället handlade det om mig och att visa upp en tillräckligt snygg yta så att ingen kunde tvivla på att jag en frisk, glad, social person och en fantastisk mamma.

Föräldrarna var som de flesta föräldrar är. Trevliga, välvårdade och sociala. En sak skiljer dem däremot från mig – de pratar öppet och ärligt om sitt barns problematik. Utan omskrivningar, utsmyckningar eller skam. I rösten finns bara acceptans och kärlek. Där har jag en bit kvar.