Uppropet del 2

En förvånansvärt lugn T satt med mig i bilen. Vi småpratade, lekte ”gul bil” och hade allmänt trevligt. T hade klätt sig så coolt han kunde och verkade nöjd med klädvalet, pilotbrillor trotts det mulna vädret gjorde ju pricken över i:t. Jag väntade spänt på en reaktion, men den uteblev.
Klassen har totalt nio elever uppdelade på två klassrum. Fyra elever i T:s rum. Fyra pojkar med varierade svårigheter. T tog djupa andetag när vi närmade oss klassrummet  och greppet om min hand hårdnade. Det märktes att han ansträngde sig till sitt yttersta för att inte bara vända på klacken och springa därifrån. Det var inte förrän en pojke med hörselskydd kom fram och sa hejhejhejhej samtidigt som han viftade med handen ett par centimeter från T:s ansikte, som det blev för mycket för. – Jag vägrar, sa han bara och lämnade korridoren. Inte direkt förvånande tänkte jag och hoppades bara att det lilla övertrampet i hans privata zon inte skulle förstöra allt för mycket. Det är inte mycket som behövs för att bägaren skall rinna över när den redan är rågad.

Det tog bara någon minut innan T kom tillbaka. Vi gick in i klassrummet och vi satt där den timmen som det tog. T var irriterad, protesterade lite tyst och morrade åt pojken framför med hörselskydd. Men en fantastisk lärare (D) framme vid tavlan lyckades ändå hitta rätt samtalsämne för att han skulle sitta satt kvar utan större invändningar. Timmen avslutades med att D visade fjädrar från påfåglar som hon hade hemma. Killarna fick prova att balansera fjädrarna på handen. Fyra glada pojkar balanserade, visade och tittade – och med så enkla medel förvandlades en skrämmande dag till något ganska roligt.

En nöjd T och en lättad mamma gick ifrån skolan. En fika med mycket oliver var önskat som belöning :).