Uppmärksamma det positiva
T har nu gått i nya skolan i ganska exakt en månad, tycker att det känns längre men inser nu när jag skriver det att det är ganska kort tid. Men, i alla fall – en månad – och många saker går väldigt mycket bättre än innan. Som att han faktiskt åker till skolan de flesta morgnar utan gap, skrik, bråk och slagsmål. Att han faktiskt ÄR i skolan, visserligen forfarande kortare dagar – men han är där…
Ganska banala saker kan man tycka och sådant som de flesta föräldrar bara tar för givet, men jag försöker uppskatta det. Tyvärr har T under den här månaden också lyckats lägga sig till med ovanor, eller sattyg skulle jag nog vilja kalla det. Som att gå på borden i klassrummet och visa sig tuff genom att se hotfull ut mot dem som är yngre. Saker som får mig att undra om det är min son de pratar om. Det är ju inte direkt så att vi spatserar runt på borden hemma så man kan ju undra hur i h-skotta kan tro att det är okej i skolan.
T kom hem en stund till mig idag, trots att det är pappavecka. Tanken var att vi skulle göra läxorna men han hade inte ryggsäcken med sig (pust). Jag frågade hur det varit i skolan och när han med en skamsen min svarade -har du inte hört det? så önskade jag att jag inte fråga utan kunde fortsätta lev i ovishet, men det var ju lite sent då.
Morgonen hade tydligen varit bra och det planerade skolarbetet hade blivit gjort. T suktade efter beröm för det men jag var aldeles för inställd på det dåliga som skulle komma att jag fullkomligt sabbade grundkurs A i barnuppfostran (”uppmärksamma det positiva” om du mot all förmodan inte visste det :). Han fortsatte med att berätta om två nya kompisar han fått. Han var glad över dem. På rasten ville de nya kompisarna att T skulle gå med till affären och köpa läsk och tändstickor. Jag kände att mina ögonbryn hamnade någonstans vid hårfästet och jag bet mig i tungan för att få höra resten av historien innan jag avbröt. T hade svarat att han inte ville följa med men att han skulle vänta på dem på skolgården efter bamba. När han ätit upp lurade han sin lärare att han skulle på toa och smet ut till hans nyvunna vänner. Vid det laget hjälpte det varken att höja ögonbrynen eller bita i tungan. Jag gick fullkomligt i taket, gormade och skrek och utan någon som helst eftertanke så förbjöd jag både TV, ipad och dator för resten av dagen. -Men var jag inte duktig som inte följde med till affären, snyftade T när han äntligen fick en syl i vädret. Tja, vad svarar man på det…
Jag önskar att jag var den där kloka mamman som kan se saker för vad det är. Att berömma skolarbetet och att han sa nej om affären, förklarar att tändstickor är farligt och att man inte lurar sin lärare och sen släppa det. Att ha förmågan att tänka klart även när jag blir arg. Att hinna se orsaken till det T gör, innan jag delar ut straffet. Men jag är inte den personen.
Jag lyckas så småningom lugna mig och försökte förklara att man inte får vänner genom att göra precis allt de vill, utan man måste tänka själv. -Hur får man vänner då? svarar han. -Jag vet ju inte hur man gör, och om jag inte går med dom så kommer dom inte vilja vara med mig mer och då får jag vara ensam igen…
Med all säkerhet har han rätt. Men hur gör man för att få vänner när det sociala inte kommer naturligt? Jag vet inte. Men det skär i hjärtat att han är ensam.
