Tidstjuvarna

Jag pustar ofta högt när det plingar i mannens telefon. Vänder bort blicken och höjer diskret på ögonbrynen – som om han inte skulle märka min irritation då. Men jag har ju inte sagt något – alltså är jag inte gnällig eller tjatig. Tar jag upp det till diskussion brukar han kontra med att om vi lägger ihop den sammanlagda tiden vid dator, telefon eller padda så vinner jag med hästlängder. Jag opponerar mig så klart. Dessutom gör jag ju viktiga saker; facebookar, kollar instagram, skummar igenom twitterflödet, läser bloggar, skriver osv. Sådant jag måste göra. Ja, alltså inte måste-måste… utan vill-måste. Det går ju inte att jämföra med att läsa jobbmail kl 23 eller sitta klistrad över en teknisk spec till den senaste teknikprylen. Och framförallt inte med något komplicerat flödesschema över nån komponent som MÅSTE justeras – jag menar hur viktigt kan det vara??

Men oavsett vad man tycker är viktigt så känns det som att vi, i alla fall i denna familjen, spenderar mer och mer tid vid datorer, paddor och telefoner. Samtidigt som vi gnäller över att vi har så ont om tid, livet är stressigt och att vi inte hinner med. Och sen när vi för en sekund släppt vår telefon, tittar upp och ser barnen försjunkna i var sin iPad så undrar vi varför de inte är ute när det är så fint väder. Undra vem de har lärt sig av?