Tiden går

Tid har gått, det mesta är detsamma. Skolavslutning, jullov, nyår och skolstart har passerat. Ser tillbaka men minns inte så mycket av något av det. Små fragment här och där, men ingen helhet. Inget minne av lycklig ledighet, bara att tiden passerar. Jag undrar när mitt minne skall komma tillbaka. Kanske finns det här men jag väljer att glömma? Vill kanske inte se tristessen i dag efter dag som går förbi.

Fick brev från försäkringskassan i veckan som förvarnade om att min sjukpenning snart sänks eftersom jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett år. ETT ÅR. Så vad har hänt på det här året, vad har jag åstadkommit och vad har jag lyckats förändra? Vilka läxor har jag lärt mig? Är jag ärligare mot min omgivning? Men framförallt; är jag ärligare mot mig själv? Tja, jag försöker – i alla fall till utvalda delar.

Jag skulle vilja kunna se tillbaka och minnas hur det var då. Då för ett år sedan och året innan dess. Åren då jag jobbade ihop till den psykiska kollaps som kom – för jag antar att det var det som hände. Ett psykbryt helt enkelt. Jag vill minnas för att kunna se en positiv utveckling, se att jag gör framsteg. Minnas för att kunna rättfärdiga att jag är hemma, att jag faktiskt mådde dåligt. Men i minnet finns bara ett suddigt mörker. Inga dagar, inga månader och inga årstider. Små korta sekvenser utan sammanhang, utan början och slut. Som att jag satt på en parkbänk, smått apatisk i kallt väder. Mina jeans blev blöta. Jag vet inte hur länge och jag vet inte varför men det är ett av de klaraste minnena jag har. Är det ett år sedan? Två år sedan? Jag har ingen aning.