Syskontimme

Jag är så vansinnigt trött på det konstanta bråket mellan T och E. Det spelar ingen roll om det handlar om att gå ut med soporna, titta på TV eller bara befinna sig i samma hus – de kan helt enkelt inte ha en trevlig attityd mot varandra. Inte nog med att det är tråkigt för dem, det förpestar ju hela tillvaron och tar helt död på önskan att göra något tillsammans i familjen.

Häromdagen när de höll på att slå ihjäl varandra efter en halv minut i bilen så fick jag nog. Vansinnig drog jag hela harangen om att ditt syskon är det bästa du har, att de kommer förstöra sin relation för resten av livet och tänk om ni inte skulle bli bjudna på varandras bröllop eller träffa varandras barn när ni blir stora. Jag avslutade ilsket med ”när jag och pappa är döda då har ni bara varandra”! Oerhört pedagogiskt, tänkte jag, när båda barnen grät i baksätet.

Den dagen införde jag ”syskontimme”. En timme varje vecka ska de göra något tillsammans – och anstränga sig för att vara trevliga mot varandra.

Naturligtvis lade jag till hot om att varken åka till Ullared eller på skidresa med dem om de inte skärpte till sig.

Jag tror att deras tråkiga attityd mot varandra har blivit ett invant beteende. De förväntar sig att det ska komma otrevligheter ur varandras munnar så även en vänligt menad fråga möts med gap och skrik. Så om jag då tvingar dem att spendera en timme ihop varje vecka så kanske de kan se att de faktiskt kan ha roligt ihop och att den andra inte bara är pest, pina och ett syskon man skäms över.

Vi får väl se hur det faller ut i verkligheten.