Specialresor utan servicekänsla

Jag har tagit upp det förut, men måste göra det igen. Det finns vissa omständigheter som får mig att gå i taket. Personer som kan få mig att tända till på alla 180 cylindrar på två minuter. (Troligen pustar min kära make nu när jag med största sannolikhet uttrycker mig helt ologiskt om saker jag inte förstår mig på, men ni kvinnor som läser – som säkert inte heller har koll på cylindras antal – ni förstår nog precis :)). Cylindrar eller inte – en sak som får mig att se svart är människor som jobbar med service men inte är intresserade av att ge service. Återigen är det skolskjutsen som strular.

Denna vecka har vi delat på barnen för att kunna ge dem båda lite mer tid. T har därför varit hos mig i två dagar och behöver således hämtas hos mig på morgonen. I tisdags ringde jag till Specialresor för att be dem hämta på min adress istället för pappans på onsdag. Ändringar måste göras tre dagar innan och det är skolan som gör ändringen, blev svaret. – Jo, jag vet, försökte jag, men det här är bara en tillfällig ändring. – Spelar ingen roll, det är tre dagar som gäller och det är skolan som ändrar, fortsatte han. Jag pustade, la på luren och försökte utan resultat nå skolan resten av eftermiddagen. Irritationen växte, inte på skolan utan på Specialresor som anser att det är smidigare att jag skall ringa till T:s lärare som i sin tur skall ringa till skolans taxiansvarig, som i sin tur skall ringa till specialresor och ändra en hämtningsadress i två dagar….

Morgonen efter ringde jag till Trafikledningen som har direktkontakt med bilarna. – Hit kan du bara ringa om bilen är försenad, svarar han. Jag plockade fram min lena, inställsamma röst och försökte med – Jo, men nu skall ju Theodor hämtas om en timme och då är det ju bra om taxin kommer till den adressen där han är. – Föräldrar får inte göra ändringar, svarar han. – Det handlar ju bara om en kilometer mellan båda hans boende, fortsätter jag. Jag kanske kan få numret direkt till chauffören så kan jag ringa honom. – Chauffören får inte göra ändringar, då gäller inte försäkringen, och om det bara är en kilometer så är det väl bättre att du går och lämnar T där han skall vara enligt schemat! Nånstans där tappade jag helt tålamodet, fräste något om att ”jag trodde du jobbade med service” och slängde på luren. Jag kokade, fullkomligt kokade. Här står vi, en hyfsat pressad familj som kämpar för att få ihop vardagen. Som jobbar hårt för att få in rutiner på morgonen och för att få iväg T till skolan varje dag. I det här hemmet finns inte en kvart extra på morgonen, och det finns inte utrymme för att plötsligt tala om för T att vi skall gå till pappa så hämtar taxin dig där. Det är sådana förändringar som kan förstöra hela dagen.

Vad som irriterar mig mest är att detta vet de på Specialresor, de hävdar ju till och med att de har specialutbildad personal för att kunna bemöta de svårigheter som barnen har. Det finns ju en anledning att de är beviljade skolskjuts från början. Jag svor högt över den fyrkantiga personen i telefonen, hans dåliga förståelse och och hans obefintliga servicekänsla. Vi kan inte ha det så, gormade jag, vi kan inte vara så fyrkantiga, ibland måste man kunna improvisera och justera, det gäller i alla hem, men definitivt i npf-hem. Jag fortsatte att gapa en stund i köket medan min man plockade undan frukosten och troligen slog dövörat till. Efter en stund kommer T utlommandes med sömnig blick och undrar vad en fyrkantig person är… Jag fnissade och insåg att det nog var dags att lugna ner sig.

Med lite övertalning så tyckte T det var okej att bli körd till pappa och att taxin hämtade där, så så fick det bli. Idag står ”samtal till chef på specialresor” på schemat, framförallt för att få reda på vad det är för försäkring som inte gäller även om man råkar ha två bostadsadresser – så får vi se om det möjligen finns ett svar på det.