Sorgens faser (gäller självklart inte mig)

Efter en sorgreaktion är det någon gång dags att gå vidare. Livet ska återgå till det normala och du förväntas inte längre ägna all din tankeverksamhet åt det som hänt. Men hur lång är den där tiden när du har rätt att falla i gråt mitt i en mening, vara deppig eller sur – eller hur du nu har hanterat din sorg. En vecka, en månad, ett år? Naturligtvis är det individuellt och helt beroende av vilken situation du utsatts för, vilken person du är och vad du har i ryggsäcken. Tyvärr är det också avhängt på hur du själv bemöter och hanterar sorgen. Kan du se den, acceptera den och sörja så kan du också så småningom gå hel ut på andra sidan.

Man brukar prata om att sorgen har fyra faser och precis som i Freuds utvecklingsteori så måste du gå igenom dem alla för att det inte ska ge konsekvenser senare i livet. De barn som inte går igenom den orala fasen blir rökare senare i livet – eller vad är det han säger?

Allt börjar i CHOCKFASEN där förnekelsen är stor. Där det händer att ditt eget psyke skyddar dig ifrån alltför starka känslor och du blir helt tom. Chockfasen varar ofta i några timmar till några dagar.

När det hemska har börjat smälta in går vi över i REAKTIONSFASEN: En intensiv fas med starka humörsvängningar, ilska och tårar som blandas med tomhet och apati. Du kanske sover mycket eller inte sover alls. Man räknar med att reaktionsfasen varar ungefär en månad.

När vi sedan börjar acceptera det som hänt går vi vidare in i BEARBETNINGSFASEN – sorgen finns fortfarande där men inte lika intensivt som innan. Nu kommer ofta tröttheten och en tung ledsenhet och saknad över det man förlorat. Detta är den längsta fasen och varar från några månader upp till ett år.

Sista fasen kallas NYORIENTERINGSFASEN – vi börjar då kunna se framåt igen. En ljusare framtid där man själv är involverad. Sorgen blossar upp då och då men vi lär oss helt enkelt att leva med det som hänt.

Visst är det konstigt att jag kan vara så förbannat klok och veta allt det här och ändå lever jag i skolexemplet för förnekelse… Jag blir chockad, gråter ett par dagar och sen är det tomt. Känslorna är slut och jag går vidare med en stark övertygelse om att jag har sörjt färdigt. Högst troligt säger den kloka jag med höjda ögonbryn. Utan att så mycket som snudda vid reaktions- eller bearbetningsfasen susar jag raskt på.

Varför inbillar jag mig att jag kan gå från chockfas till nyorienteringsfas när mitt förnuft mycket väl vet att det i längden inte kommer att fungera. Vad är det jag vill bevisa – och framförallt för vem? Att jag är stålkvinnan som på höga klackar går stärkt ur alla motgångar när jag egentligen är den grå musen som blir blekare (och fetare) för var dag?