Socialtjänsten – en osocial tjänst
Efter många påtryckningar fick jag för ett tag sedan Socialtjänsten att iaf göra en utredning OM det kunde vara så att T har rätt till visst stöd enligt SoL (Socialtjänstlagen). För två veckor sedan hade vi ett första möte.
Märklig känsla att gå in på ett socialkontor. För mig hör det ihop med missbruk, kriminalitet, ekonomiska svårigheter eller problem i familjerelationen och gud förbjude att någon skulle tro att jag hade någon av de problemen…. Oavsett så var det ett bra möte, hon lyssnade och lite lite hopp tändes i mig. Jag ansökte om eftermiddagstillsyn, lägerverksamhet och ledsagare. Med stor prioritet på eftermiddagstillsynen eftersom det känns som ett absolut måste om jag skall komma tillbaka till arbetslivet.
Nästa steg var att träffa T och det ville hon gärna göra i hemmet. –Hm-nja-javsist, svarade jag och började omedelbart tänka på hur mycket jag skulle behövde städa, fixa, smörja T i rätt riktining osv. Jo visst, jag försökte tänka tanken att hon kommer till oss för att se hur vår verklighet är – inte för att se den tillgjorda vardag som jag (med en j-la massa jobb) kan fuska fram då och då. Men ändå…
Efter lite moget övervägande med mig själv så kom jag ändå fram till att det bästa är ju om T INTE uppför sig sådär exemplariskt som jag vanligtvis önskar – utan att han faktiskt är som han är. Alltså, så som han är när jag inte har mutat/hotat/styrt upp.
Dagen D kom och när bilen – en halvtimme efter utsatt – tid körde in på uppfarten var både jag och T mäkta otåliga. T har väldigt svårt att hantera väntan så hon låg inte direkt på plus när hon kom. Med lite muta så släppte han ändå datorn och kom och satte sig vid bordet med oss. Han hinner knappt landa på stolen förrän hon tar upp papper och penna och ber T rita sitt släktträd. Han ger mig en snabb blick, reser sig utan ett ord och går igen. Jag funderade på om hon överhuvudtaget hade lyssnat på vårt förra möte….
Vi småpratade lite och efter en stund bad jag T komma och sätta sig igen –Du behöver inte skriva, försökte jag. –Nej tack, hör man från soffan. Jaja, han är ju artig i alla fall tänker jag.
Sen berättar hon att socialtjänsten inte kan hjälpa till med eftermiddagstillsyn i alla fall. Hon hade sagt fel till mig på vårt förra möte. De hjälper till först de året barnet fyller 13 – dvs nästa år för T. Jag undrade plötsligt vad hon gjorde här? Varför kom hon? Eftermiddagstillsyn är ju det vi behöver – annars faller allt. Jag försökte ändå (med blandat resultat) hålla mig lugn. Jag ville helst be henne fara och flyga men det kändes onödigt att ställa till en sådan scen framför T. Scenen lekte istället sitt eget liv inom mig. –Så vill du ha eftermiddagsverksamhet så får du vända dig till hemskolan – för det är de som får betala. Jo, lycka till tänkte jag – där har jag ju inte bränt mina broar för all framtid. Bara tanken på att behöva ringa dem kändes… ja den kändes… Att dessutom behöva be dem om något var på gränsen till absurt.
Jag avslutade mötet ganska snabbt – kände att socialtjänsten trotts allt inte kunde göra något för oss. På vägen ut frågade hon om T ville visa sitt rum. Ännu ett –Nej tack, lämnade hans läppar. Jag smålog. Tänkte att hon får ju faktiskt skylla sig själv. Det går inte att komma en halvtimme sent när du skall träffa någon som tycker väntan är avskyvärt. Det fungerar inte att slänga fram papper och penna till ett barn som hatar att läsa och skriva. Och sen en halvtimme senare tro att barnet skall vara tillmötesgående och pratsam. Nä, kära socialtjänsten – där får ni bakläxa!
