Skolavslutning

Där är barn med kostym och barn i mysbyxor. Barn med hörselskydd och barn som gapar rakt ut. Där är hon som alltid ler och han som ser livrädd ut. Där är trötta mammor och stressade pappor. Det är skolavslutning. En lyckodag för många men också en dag som inte ser ut som alla andra. Som skapar oro och ångest, som stör rutinen – även om det är för en positiv sak.

Där är min lilla prins – i nyinköpta kläder och välkammat hår lutar han huvudet i händerna och pustar högt. Ett par rader bakom sitter jag. Ovanligt lugn. Det är första sommaravslutningen i nya skolan, ett läsår har passerat och T går ur femte klass (iaf på pappret).

Det bjuds på sång och uppträdande av varierad kvalité. Men ingen verkar döma. Det är inga höjda ögonbryn när konferenciern tappar papperna, inga hånskratt när de yngsta glömmer texten. Bara acceptens och imponerad publik. Imponerade att de vågar. De flesta vet vilken ansträngning en sådan här dag är. Att nerverna ligger utanpå. Det enda som hörs både från föräldrar och elever är stöttande applåder och ärliga skratt.

Jag är ensam där. Ingen att luta mig mot, ingen hand att krama. Och det känns helt okej. Jag är inte så ångestladdad längre. Replay-jeansen fick stanna hemma, visserligen för att jag inte kan knäppa dem länge – men också för att behovet av att visa en perfekt fasad inte är lika stort längre.

Jag önskade verkligen att T skulle genomföra avslutningen, att han skulle orka, att han skulle våga. Men inte för min skull. Inte för att jag skulle skämmas om han sprang ut eller om han ställde till en scen – utan för hans skull. För att jag vet att han vill. Känslan var skön. Känslan av att ha landat i verkligheten. Att för en gångs skull acceptera T som han är.

T gick upp på scenen med de andra. Han sjöng sången (eller, tja han nynnade). Han stod där, visserligen med armar och ben korsade och med ett argt uttryck i ansiktet – allt för att visa att det här gillar han inte (som om någon hade missat det). Men han stod där! Det var stort. Jag log. Inte tillgjort eller tvingat den här gången. Inte i nervös väntan på att han snart skulle balla ur – utan helt ärligt.

I klassrummet var det uppdukat kaffe och tårta. Pojkarna fick varsin ros och ett kort med en sommarhälsning. T kramades motvilligt. Avslutningen var över och vi gick mot bilen. Nöjd över sin ros säger T  –Jag kommer nog sakna skolan lite. Och sen kom det – orden jag väntat på –Mamma, jag vill inte tillbaka till min gamla skola, jag trivs här nu. Jag pustade ut och log stort, de orden ska jag spara och ta fram nästa gång världen faller.