T är snart 14 år.
Dagistiden flöt bra och när T började förskoleklass var vår stora oro hur det skulle fungera med maten. Skolan tog allergin på största allvar och allting verkade flyta på. Någongång på vårterminen i årskurs 1 så ansåg lärarna att T hade svårt att sitta still. Vi var förvånade – vår upplevelse var inte alls att T hade svårt att sitta still.
Det uppmärksammades snart att T:s läsutvekling inte följde den givna kurvan och utredningar började göras. Men trots utredningar, diagnoser, åtgärdsprogram och uppföljningar så lyckades inte skolan att fånga T:s inlärningsintresse. Han halkade mer och mer efter, självförtroendet sjönk i botten och kompisarna växte ifrån. De var 27 elever i klassen. Ganska många kan tyckas. Ljudnivån var hög och det var ett tufft klimat även för barn utan funktionshinder. Lärare kom och gick och någonstans på vägen tappade T helt fotfästet.
Han spenderade allt fler lektioner utanför klassrummet och så småningom kändes han inte som en del av klassen längre. Han blev mer och mer isolerad. Utbrotten kom oftare och oftare. Ett flertal psykiska och fysiska övertramp från lärare och personal ledde till att jag i februari 2012 gjorde en anmälan till skolinspektionen, ungefär samtidigt gjordes ansökan till G-verksamheten. T blev antagen och i augusti började, det vi hoppas, blir början på ett nytt liv.
