SJUK-vården

Det är över en vecka sedan som jag påbörjade det här inlägget. Men ilskan och irritationen gjorde det svårt att få ur sig något vettigt. Nu när ilskan har lagt sig så kvarstår en stor besvikelse och misstro.

I Sverige har vi bland den bästa sjukvården i världen. Oftast håller jag med om det påståendet men ibland tycker jag att den kantas av nonchalans. Allergier är en av de sjukdomar som ofta inte tas på allvar i sjukvården, (med undantag för allergimottagningar för de är fantastiska).

I vårt liv är allergi en självklarhet. Så pass självklar att jag ibland förtränger att det är en livshotande sjukdom  både för mig och T. När det gäller mig själv är jag nonchalant – på gränsen till slarvig faktiskt. Men när det gäller T så är jag noggrann men utan att sätta honom i en glaskula, det är iaf vad jag eftersträvar.

T fick för drygt två veckor sedan en ny medicin utskriven – Ritalin – en av få centralstimulantia som han inte har provat. T är ju inte speciellt positiv till nya saker och den här medicinen var inget undantag. Efter lite övertalning så tog han dock tabletten. Ganska omgående började han känna sig dålig. Jag iakttog gnället som hans vanliga ”det är jobbigt” ”det kliar”, ”det känns som om jag är sjuk”. Det var först när han behövde gå på toaletten två gånger på tre minuter och läppen började svullna som jag insåg att något faktiskt var fel. Mycket riktigt; Ritalin visade sig innehålla vetestärkelse och AnaPen-spruta, cortison, ambulans och inskrivning på östra följde.

Man skulle kunna tro att historien är slut här, men icke. T kom efter någon timme på akuten upp på avdelningen. Han var trött och blek men i övrigt vid ganska gott mod. Jag insåg att han snart kommer att bli hungrig och jag gick noga igenom alla allergier med sköterskorna. Jag skrev till och med ner det både på inskivningslappen OCH ett separat papper. När T någon timme senare halvslumrat i mitt knä en stund (somna vågade han inte eftersom han var övertygad om att han inte skulle vakna igen) och sedan tjatat om mat en lite längre stund så var det dags för middag. En exalterad T lyfte av locket på maten – mycket nöjd över att det var pasta men mindre nöjd över att det var sås på korven. Jag däremot, tittade frågande på tagliatelle-pastan, den såg fel ut…. Jag drog undan tallriken från T och gick till sköterskorna för att dubbelkolla. Det enda svaret jag fick var att – ”Det är det som står på lappen”. På lappen stod det kost utan mjölk, ägg, vete, råg, korn, soja. -Jo, försökte jag, men jag skulle vilja veta VAD det är för pasta, det måste ju gå att få reda på. Irritationen växte, både hos mig och T som bara ville äta sin mat. – ”Köket har tyvärr stängt så jag kan inte ta reda på vad det är för pasta”, säger sköterskan efter en stund. Jag bet mig i tungan och kände att jag verkligen fick behärska mig för att inte låta hela dagens spänningar gå ut över den stackars sköterskan, samtidigt som jag inte kan förstå hur man på ett sjukhus kan servera kost som man inte vet vad det är. Ja ja, behärskad eller ej – sköterskan såg min irritation och sa ursäktande att hon skulle försöka nå köket igen. T pustade även han högt och uppträde som om han inte hade fått mat på en vecka.

En liten stund senare kom sköterskan tillbaka och talar om att det är glutenfri pasta som innehåller lite lite vetestärkelse. Nånstans där så brast det för mig och det spelade inte så stor roll längre att det inte var sköterskans fel. – ”Hur f_n kan ni servera pasta med vete i”? – ”Anledningen att han överhuvudtaget är här är ju att han åt en 5 mg tablett där vetestärkelse var ett hjälpämne, vad tror du hade hänt om han hade ätit pastan”? Hade inte T varit där så hade jag nog slängt matbrickan i golvet. Det gjorde ju inte saken bättre att T gnällde över hur hungrig han var. – ”Du kan se till så att läkaren kommer hit, för vi ska åka hem nu”, fräste jag till sköterskan.

En halvtimme senare var vi på väg hem. Läkaren var långt ifrån nöjd med det inträffade, bad om ursäkt och förstod mycket väl att vi inte ville vara kvar.

Nu i efterhand så är jag vansinnig på läkaren på Bup som skrev ut medicinen i första hand. Att hon, trotts att vi diskuterat hans allergi, inte dubbelkollade innehållet. Jag är också arg och besviken på sjukhusets kökspersonal som nonchalerar allergiinformation. De om några borde ju veta skillnad mellan glutenintolerans och allergi mot sädesslag, och om de nu inte gör det så kan de väl ändå läsa innantill.

Men mest av allt är jag arg på mig själv. Varför påminde jag inte läkaren om hans allergi. Varför frågade jag inte på apoteket när jag hämtade ut medicinen. Och varför läste jag inte bipacksedeln noggrannare? Jag blir irriterad på T när han ifrågasätter mat jag lagat. När han för femtonde gången säger att -”är du säker på att jag  tål detta?”. Och jag pustar när jag svarar – ”Ja, jag är säker, du måste lita på mig.

Frågan är väl om jag verkligen förtjänar hans tillit…