Prestation. Prestera.

Jag hatar prestationer. Det fyller mig med ångest och dåligt samvete. Det gör mig osäker – inte bara på min prestation utan hela min existens. Ändå älskar jag att prestera. Älskar berömmen efteråt. Älskar att vara duktig.

”- Du är inte dina prestationer” säger min sjukgymnast till mig. Jag höjer på ögonbrynen och tittar frågande tillbaka. Inte för att jag inte förstår, utan för att hon inte förstår. Om jag inte är mina prestationer, så är jag ingenting.

För ett par år sedan kunde jag, när jag misslyckades som privatperson, falla tillbaka på mitt jobb eller på idrotten. Där jag för det mesta var en duktig kollega eller omtyckt ledare. Men nu då – nu finns det inget att falla mot. Jag jobbar inte och jag är inte någon aktiv ledare längre. Tillfällen där jag kan prestera är plötsligt borta och det som återstår är… jag… Och med handen på hjärtat – jag är inte speciellt bra. Jag har inget välstädat hus, vacker blommande trädgård, välkammade barn eller välsvarvad kropp. Jag är inte engagerad i skolföreningen, bakar inte till caféet och bjuder inte in grannarna på kaffe. Så om jag då inte kan vara mina prestationer vad är jag då? En småfet, otränad, medelålders, tvåbarnsmor. En tråkig och irriterad fru. En dotter och syster som för längesedan slutade sprida glädje och började sprida oro. Sådär blek-fet-grå-tråkig med andra ord.  Jo jo, lycka till att vara nöjd med det.