Politiksk debatt
Jag har ett klent intresse för politik. Så pass klent att rubriken på detta inlägg förvånar mig själv. Men det finns vissa politiska debatter som väcker stridsyxan inom mig. Debatten om särskilt stöd i skolan är ett sånt exempel. Sedan jag fick rösträtt (för sådär 100 år sedan) så har jag i det stora hela kunnat identifiera mig med Moderaternas tänk. Jag är inte, och kommer aldrig bli, en rödstrumpa rakt igenom men med de senare årens erfarenheter i kroppen så måste jag ju erkänna att en del av Moderaternas åsikter och förslag är ett rent hån mot de människor som inte glider genom livet på en räkmacka. Och det gör mig vansinnig.
Är ni mer politiskt intresserade än jag så har ni vid det här laget förstått att det är förslaget om att mognadstesta 6-åringar som ger mig ojämn andning. Jag håller till fullo med om att stöd skall sättas in så tidigt som möjligt, men det finns ingen anledning att skriva ett barn – eller dess föräldrar – på näsan som 6-åring och klargöra att du ligger efter redan innan du börjat. Skolan måste väl – åtminstone de första tre åren – kunna möta barnen där de är, inte där det borde vara. Hur skall du kunna jämföra en 6-åring född i januari med en som är född i december. En pojke med en flicka? Ett ensambarn med ett barn som är yngst eller äldst i en skara på fem?
Lösningen på problemen i skolan är ju inte att testa eller diagnostisera fler barn utan att ge lärarna kunskap, resurser och tid att se, möta och inspirera alla barn utifrån de förutsättningar och den mognadsgrad de har. Vad hjälper det att veta att Kalle har en mognadsålder på 5,2 år, när du inte vet vad du skall göra med den informationen. Vad hjälper det att veta att Kalle har ADHD när den där bokstavskombinationen just bara är en kombination av bokstäver för dig, helt utan verkligt innehåll. Säkerligen en kombination laddad med en mängd förutfattade meningar, men vad den säger om Kalles förutsättningar att lära sig – det måste man ta reda på själv.
En tidig diagnos kan fylla en del syften. Den kan tex öka förståelsen i en familj och den kan öka acceptansen från skola, släkt och vänner. Men frågan kvarstår: varför kan du inte få den förståelse och acceptansen ändå? Varför kan vi inte ha en skola som uppmuntrar olikheter istället för att bana in barnen att bli kopior av varandra? Varför måste barn som avviker lite från mittlinjen utredas och diagnostiseras innan man ens vet om det innebär ett problem för dem själva? Och slutligen: Varför får vi i samhället färre och färre barn inom normalkurvan och fler och fler som placerar sig utanför?
