Plötsligt händer det

Jag vaknade med ett ryck 08.32, övertygad om att jag glömt eller missat något. Huvudvärken påminde om den efter sådär en flaska vin men jag insåg snabbt att det var sömntabletterna som lämnade en bitter eftersmak både i huvud och mun.  Jag ryckte åt mig telefonen, van att ha i alla fall ett missat samtal eller sms vid den här tiden – men det enda som visades var klockan. Jag var förvånad. Öppnade snabbt kalendern, men även den var tom. Jag hade alltså ingenting planerat idag. Inga barn hemma, inget skolbesök, inget möte med rektor eller lärare, ingen BNK, BUP, allergimottagning, resurteam, elevhälsoteam, ingen läkartid, kurator, psykolog, sjukgymnast eller föräkringskassa  – ingenting. Det har funnits såna här dagar förut, men de har alltid hänt något på vägen. Ångesten kom smygande. Frågan var inte OM något skulle hända utan NÄR.

Jag åt frukost, drack kaffe, duschade, borstade tänderna – allt med telefonen i nära sällskap, väntande på samtal. Men det var tyst. Och telefonen förblev tyst, hela dagen.

Så idag – på sjukskrivningens 193:e dag och efter en vecka i nya klassen – hände det plötsligt. Jag har varit hemma och T har varit i skolan. Inga samtal från lärare, inga blixtinkallningar, ingen förtvivlad son, ingen irriterad rektor. Det har varit tyst.