Lyckad skolstart

För ett par dagar sedan tänkte jag skriva att vi haft en fantastisk skolstart. Att det, trotts all oro har fungerat över förväntan. T har varit glad och nöjd både före och efter skolan och de allra flesta dagar har till och med skolarbetet blivit gjort!! Häromdagen kom han hem och kunde återberätta något från en biologilektion. Det handlade om tarmarna  och hur långa de skulle bli om man tog ut dem och la dem rakt (visserligen benämnde han dem korvarna – men poängen var ju rätt:)). Det kändes stort och ett litet hopp tändes om att han detta året faktiskt skulle kunna lära sig något i skolan.

Jag skrev aldrig det där. Rädd att någon skulle se att jag andades ut, att axlarna sjönk ett par millimeter. Med ett ett hånflin skulle då samma person slå undan benen på mig igen. Jag låter paranoid (och kanske är jag det…) men det händer varje gång. Varje gång jag låter positiva tankar lämna munnen så är jag nere och krälar i underjorden ett par dagar senare. Och då hjälper det inte att vi haft en bra vecka. Det är nästan så att gropen blir djupare och fallet blir ännu högre. Nu kämpar jag för att minnas förra veckan, för denna gången var tyvärr inget undantag. När jag lugnat mig ska jag skriva några rader om det.