Jag har vuxit

Jag har vuxit. På bredden absolut (men det talar vi inte om nu), utan jag menar inombords. Säkert flera centimeter. Eller kubikcentimeter får det väl kallas då om det är mitt inre som vuxit. Nu imponerar jag säkert på flera av er med mina måttangivelser – det tillhör ju inte riktigt min starka sida.

Vi tog en spontan kopp kaffe hos några ytligt bekanta längre bort på gatan häromdagen. Vi pratade lite allmänt och sen kom naturligtvis frågan om vad jag gjorde som var hemma så mycket på dagarna. Jag skruvade på mig, småkikade på J, precis som om jag förväntat mig att han skulle ta över och svara – det gjorde han inte. Efter en stunds tystnad stammar jag fram –Jag… hm.., fick nån form av… tja, typ.. psykisk kollaps eller så, så jag jobbar inte. Så där, då var det sagt. Relativt klumpigt uttryckt men orden hade i alla fall lämnat munnen. Nu kunde jag bara vänta på reaktionen – de höjda ögonbrynen, de dömande blickarna och den förändring som samtalet skulle ta när de insåg att jag är knäpp. Men det hände inget. Världen gick inte under när jag blottade mig och istället för en falskt medlidande kommentar hörde jag dem säga. –Utbrändhet, precis som vår dotter, det är jobbigt. Och det lät som om de enade det. Vi berörde ämnet några meningar till och sen var det överstökat och samtalet vände tillbaka till där det var innan. Vi var återigen bara fyra personer vid ett bord. Fyra likvärdiga människor med positiva sidor, egenheter och problem, ingen större eller mindre än någon annan. Och jag var en av dem.