Insikten

”Om du skall kunna hjälpa ditt barn så måste du ha en stödjande relation till honom” – läste jag idag. Har jag det? Har jag en stödjande relation till T? Har jag accepterat faktumet att han inte är precis som det genomsnittliga barnet men duger ändå – precis som han är. Knappast. Jag sitter precis som de flesta andra som inte vet någonting om adhd och tycker att adhd-barn är likamed barn som är bråkiga, ouppfostrad och allmänt besvärlig att ha att göra med. Att barn med adhd förstör för alla andra i klassen Att barn med adhd är dömda att misslyckas, både i skolan och i det sociala livet. Insikten om min egen trångsynthet gör mig ledsen och kanske är det dags för mig att sluta gömma mig. Kanske är det dags att sluta skämmas. Kanske är det dags att sluta be om ursäkt och stå upp för T. Kanske är det dags att börja se diagnosen som en medicinsk term och inte som en förolämpning.