Ilska

Häromdagen blev jag arg, eller kanske inte arg utan snarare sådär rosenrasande. Det händer inte så ofta. Jag är snarare en person som blir irriterad och sur. Men oavsett, häromdagen så sa det pang. Så här efteråt så minns jag inte varför, min man var inblandad – så mycket är säkert, men det rörde sig med största sannolikhet om någon liten relativt oviktig detalj. Men ändå tillräckligt stor för att väcka hela världens orättvisor inom mig. Barnen var inte hemma – då hade jag troligen behärskat mig. I ren ilska drog jag på mig skorna blängde ilsket på min man och slängde igen dörren – ett rent under att inte dörrkarmen gick sönder. Jag tog cykeln och trampade ilsket iväg för mig själv genom skogen och utmed havet. Ilskan släppte och jag slutade trampa så aggressivt. Så småningom cyklade jag in i det välkända, idylliska radhusområdet. Barn som sprang barfota, mammor på lekplatsen med en kopp kaffe i handen, pappor släpandes på Icakassar från bilen. Jag saktade ner på farten och undrade om det verkligen är så lyckligt bakom alla väggar som det verkar. Fina, glada, väluppfostrade barn, en snygg mamma och en charmig pappa. Ett välmålat hus och fina rabatter. Hur många har det så? 

Så mycket enklare det hade varit om fler människor kunde släppa fasaden och visa i alla fall lite av det som gömmer sig under den perfekta ytan. Jag mindes en annan tid. Efter separationen men före diagnoserna. En tid när vi bodde här – barnen och jag. Jag minns den som enklare men är tveksam till om jag upplevde det som enkelt då. 

Jag närmar mig lägenheten där vi bodde, går av cykeln och stannar. Ser vår uteplats och rotar runt i minnet om hur det var när vi levde här. Hur mådde T då? Vad fanns det i hans beteende som borde gett mig en föraning om de svårigheter som finns idag. Men minnet är tomt. Det känns som om flera år är utsuddade ur minnet. Det mesta från året innan separationen till ett par år efter är borta. Det känns sorgligt. Och jag hoppas att jag om ett par år kommer att kunna minnas i alla fall delar av det som händer i vårt liv nu. 

Jag cyklar vidare en bit till in i området. Där finns min syster och mina syskonbarn – alltid lika glada att se mig. Jag stannar en stund, dricker kaffe, myser och pratar med barnen. Ilskan lägger sig och efter en stund är jag redo att cykla hem igen. 

Min man väntar hemma – kanske inte helt nöjd över mitt lilla utbrott, men ändå vid relativt gott mod. Vi pratar en stund, ser en film, åter popcorn och får ett ganska bra avslut på kvällen trotts allt.