Hur många återvändsgränder finns det?
Det är tunga dagar nu. Ingenting vill falla på plats och det känns som om vi är tillbaka på ruta noll – IGEN.
I ett telefonsamtal med T:s pappa tidigare idag sa han – ”Det finns saker som han gör som gör mig djupt orolig för hans vuxna liv”. Det är första gången som han uttryckt någon form av oro för framtiden. Med det inte sagt att han inte känt det tidigare, men det blev verkligt för mig att höra det från någon annan.
Tidigare i veckan ringde jag BNK och bad dem ta emot T igen. Göra en ny bedömning för en eventuell autismdiagnos och stötta oss föräldrar i medicin- och skolfrågan. Svaret var nej – BUP har tagit över och eventuella kompletterande utredningar görs där. Jag försökte förklara BUP:s nonchalans, deras okunskap, att de knappt träffat T och att det är jag som förälder som läser på om olika mediciner – hur de kan kombineras och sedan kommer med förslag. Läkaren råkar bara vara där för att hålla i recpetblocket. Sköterskan förstod min frustration men hänvisade till regler. Förstår min frustration!? Vad f-n hjälper det. Ännu en återvändsgränd. Så… inget BNK, inget LSS-stöd, inget SoL-stöd, ingen habilitering, inget föräldrastöd, ingen fritidsverksamhet, ingen lägerverksamhet eller sommarträffar. FÖR HAN FUNGERAR JU SÅ J-LA BRA!!
Det pratas om pengar och resurser inom både skola, sjukvård och psykiatri. Politiker och andra höjdare är oense om ansvar och skyldigheter. En sak är ju dock säker: notan T kommer bli dyrare och dyrare ju längre tiden går och jag vet vem som betalar priset.
