Good enough sucks
Jag jobbar. Eller snarare, jag tränar på att jobba – arbetsträning kallas det visst. Märkligt att ha jobbat i 15 år och plötsligt behöva träna på det. Det sägs att jag skall träna på att jobba på ett annat sätt. Sanningen är nog att jag behöver träna på att leva mitt liv på ett annat sätt – men en sak i taget. Två dagar i veckan skall jag ta mig till jobbet. Två timmar vardera gång…Är det lönt kan man undra? Men efter ett år hemma har jag kommit in i pensionärstempo och onsdagens aktivitet behöver förberedas redan på tisdagen. ”Vi kan inte ses idag för jag skall gå till banken i morgon”….
Jag gillar att gå dit, jag gillar att vara där – men det stör mig hur snabbt min stressnivå skjuter i höjden. Hur bröstet drar ihop sig och klumpen i halsen växer så fort jag förväntas prestera. Jag kan påbörja – men klarar inte att slutföra. Istället växer det inom mig. Alla borde…
Jag kämpar med att säga nej, och även om jag blivit mycket bättre så har jag en lång bit kvar. I ja-sägandets stund känns det enkelt och rätt, för att sen bli ett högt oöverstigligt berg. Så varför inte säga nej? Varför inte låta andra ta över och själv luta mig tillbaka och vara glad att jag slipper? Varför detta enträgna behov av att vara med och bestämma? Vad hade hänt med mig själv om jag bara lämnat åsikter och beslut till någon annan. Hur dåligt hade jag mått om någon annan fick beröm och jag själv stått bredvid? För det är väl det det handlar om. Att få beröm. Att vara omtyckt, duktig och oumbärlig. Inte bara av mina närmaste utan av alla. Vara den som andra ser upp till, den man frågar om råd, den som behövs. Inom några få obetydliga ämnen är jag den personen men det duger inte. Jag vill ha allt.
Det irriterar mig när andra är bättre en jag och det irriterar mig ännu mer att jag är sådan. Min kloka mor brukar säga ”Vid egen motgång är andras framgång inte att förakta”. Inget ordspråk jag direkt lever efter. Det är få människor jag ärligt gläds med. Istället känns andras framgångar bara som en påminnelse om mina egna misslyckanden. Tragiskt och patetiskt. Men sant. Nu var det sagt.
