En liten strimma hopp

I fredags gick jag för första gången från BNK med en liten känsla av hopp. Inte på nivån så att jag hoppade högt utan mer en svag men gnistrande känsla i hjärtat om att det kanske, kanske kommer att ordna sig. Psykologen på BNK är fantastisk; lugn, tydlig trygg och förstående – utan att vara typen som lägger huvudet på sned och frågar hur det känns. Jag klarar inte den typen av psykologer, eller den typen av människor för den delen, för det är ju tyvärr inte bara psykologer som gör så.

I fredags var T med på mötet och jag fick se en sida av honom som jag ser väldigt sällan – men troligen den sida som han visat ofta under utredningens gång och i skolan. Hade det varit för 20 år sedan så hade man kallat det att ”spela pajas” – nu för tiden kallar man det tydligen ”problem med det sociala samspelet”…. Även om det var ganska jobbigt så var det väl ändå nyttigt att få se honom på det sättet som andra tydligen upplever att han är större delen av tiden. Framförallt gör det ju deras reflektioner lite enklare att förstå. Oavsett så var det ett bra samtal. Jag hade bestämt innan jag gick dit att jag verkligen skulle ta mod till mig och fråga de två frågor som mal i huvudet på mig om och om igen och som jag har velat fråga varje gång jag är där, men som jag aldrig får ur mig. När samtalet började närma sig sitt slut hade jag suttit med först frågan på tungan i säkert en halvtimme. Samtidigt som jag insåg att jag skulle bli oerhört arg på mig själv om jag återigen gick därifrån utan att fråga, så kunde jag inte få det ur mig. Varför fungerar jag så? Varför har jag, så fort det handlar om något som berör mig, alltid mängder av tankar, känslor, funderingar och åsikter inne i huvudet som jag inte kan få ut. Allt hade ju varit så mycket enklare om jag bara sa rakt ut vad jag funderar över och är rädd för.