En besviken tjej
När man separerar så lovar man sig själv dyrt och heligt att att det skall påverka barnen så lite det bara går. Att barnen alltid kommer vara viktigast och att de vuxna som har rivit upp deras värld i fortsättningen skall vara just vuxna.
Jag lovade att aldrig säga ett elakt ord till barnen om deras pappa. Att hålla dem utanför konflikter som vi eventuellt skulle ha och att vi skulle fatta viktiga beslut tillsammans. Men vad händer när jag känner att han gör fel. När hela min kropp skriker att jag inte vill försvara hans agerande, jag vill inte längre ljuga för att sätta honom i bättre dager.
Ja, det var jag som gick. Ja, det var jag som träffade en annan. Att det innebär ett liv med dåligt samvete – det har jag accepterat. Men när är det dags för den som blev lämnad att acceptera att hans vilja att straffa mig bara straffar barnen?
E har genomskådat lögnen. Jag insåg det när jag hörde hennes telefonsamtal för ett par dagar sedan. – Pappa seriöst, du kan inte vara arg för något som hände när jag var ett år, jag är åtta nu – det är typ sju år sedan. – Asså, hur långsynt är du? (Hon har bra ordförråd, blandar bara ihop det lite.) Hon låter tuff och hård. Låtsas att hon inte bryr sig. – Säg sanningen, är det för att J kommer? Han SKA komma, om inte du kan träffa honom så får du inte träffa mig heller. Hon lägger på och med ögon överfyllda av tårar vänder hon sig till mig – Han hoppar tävlingen. Med huvudet böjt sitter hon kvar på köksbänken, tårarna rinner.
Vad skall jag säga nu? Hur ska jag trösta? Hur ska jag få pappan att förstå hur han sårar henne. – Men du, försöker jag, om du vill att pappa ska komma så kan J vara hemma, det gör inget. – J SKA KOMMA! LÅT MIG VARA! RÖR MIG INTE! PRATA INTE MED MIG! JAG HATAR ER! Hon försvinner in på sitt rum och jag står handfallen kvar.
Diskussionen är över för den här gången men den hänger kvar i mig, som ett stort grått regnmoln lägger den sordi över dagarna. Jag försöker släppa tankarna, inse att jag inte kan göra mer men det känns svårt. På gränsen till omöjligt faktiskt.
Jag blir ju så aaaaarg när jag läser detta, vet precis hur det är med dessa pappor som i sin egna lilla värld inte alls kan förstå att de gör sina barn ledsna. Inte bara för stunden utan det blir sår som sitter i!!! Ett barn ska inte behöva tvingas att välja mellan oss vuxna, vi vuxna får vacker bita ihop för våra barns skuld oavsett vem det är som har lämnat vem!!!! Det är ju inte heller så att bara för att du valt att lämna pappan till dina barn har du automatiskt tagit på dig rollen att vara både mamma och pappa. Jag menar att du försöker släta över hans brister för att dina barn inte ska se vad han gör. Sluta upp med det nu! Dina barn har både en mamma och en pappa och du räcker mer än nog att du är mamma. Kan inte han agera vuxet och bita ihop för en kort stund så får han stå sitt kast, visst kommer ditt barn bli ledsen och arg, men i slutändan förstår och ser de ändå vad som händer! Kämpa på!!!!!