Du, din son…

Barnens pappa ringde -”Du, din son…” började han. Samtal som inleds så brukar sällan ha en positiv fortsättning och jag pustade högt innan han hann fortsätta. Det visade sig att T smitit ifrån skolan och tillsammans med en annan kille i klassen och tagit spårvagnen ett antal hållplatser för att ”hänga” på ett torg. Det här är alltså samma pojke som är livrädd för att vara ensam hemma i fem minuter, som inte vågar gå ner för trappan själv och som inte kan gå ut med soporna när det är mörkt. Men gå ifrån skolan och ta spårvagnen utan närmre eftertanke – det går tydligen bra. Att jag inte exploderade.

Det tog 20 minuter ínnan den andra pojken behagade svara i sin mobil. T hade stängt av sin. Av misstag, hävdar han…

När T någon timma senare var tillbaka i skolan så ringde han. Han var minst sagt upprör. Han mådde dåligt, ville gå hem och grät och skrek hystersikt om vartannat. Plötsligt kändes det som innan skolbytet, när han dag efter dag ringde och var ledsen. När man hörde honom skrika i bakgrunden och stolar som välte. Jag har blivit bortskämd med att slippa de där samtalen. Det tog hårt den här gången. Även om jag var vansinnig på honom för att han gått ifrån skolan så kändes det tufft att höra honom så ledsen. Jag undrar hur jag kunde hantera detta hela förra året när flera samtal varje dag speglade hans förtvivlan. När jag satt på jobbet och försökte skjuta undan tankarna på T:s gråt och fokusera på jobbet. Så hjälplös och onyttig jag kände mig. Inget av det jag gjorde var bra. Jag slets mellan T och lojalitet mot min arbetsgivare. Försökte länge, länge att räcka till för båda parter men det enda som hända var att jag svek, inte bara dem utan även mig själv och resten av min familj. Det var under ett tag verkligen nattsvart och jag vill aldrig någonsin tillbaka till den platsen igen.