Den ordlösa familjen

Precis som varje torsdag så träffade jag min psykolog igår. Hon är fantastisk. Under de här halvåret som vi har träffats så tror jag att hon har hjälpt mig mer än alla andra jag träffat tillsammans. Jag vet egentligen inte vad hon gör – eller säger, som skiljer henne från andra, men det spelar ju inte så stor roll.

Igår när jag kom dit så frågade hon som vanligt hur jag haft det sen sist. -Det har varit okej, svarade jag ärligt. –Har du kontakt med din sorg eller har du lagt locket på, frågade hon? –Jag tror jag har sörjt klart, svarade jag och insåg i samma sekund att mitt svar kom lite väl fort och troligen bara är ett önsketänkande från min sida. Hon nickade långsamt till svar. –Pratar ni om det hemma fortfarande? –Har ni varit vid minneslunden? –Har barnen fått rita? Hennes frågor fick mig att börja skruva på mig i fåtöljen, jag bet mig nervöst i läppen och tittade ner i golvet. Hon väntade inte på något svar utan frågade istället –Varför inte? Frågan var rak och enkel och även om jag visste svaret, var det precis som så mycket annat, väldigt svårt att få fram. I mitt huvud är det solklart: Jag har inte gått till minneslunden för att jag inte vill göra barnet till en person. Jag pratar inte med barnen om det för jag vill inte påminna dem. Jag lägger locket på för att det är det lättaste sättet. PUNKT.

Jag vet egentligen att mitt sätt inte kommer att fungera i längden. Att jag måste möta mina känslor som det så vackert heter och det börjar tydligen med att jag måste kunna benämna känslorna med namn. När jag berättar något frågar hon mig alltid: –Vad har du för känsla? Och jag kan aldrig svara…. Jag kan inte ens komma på namnet på några känslor.

Jag vet att jag borde lyssna på E:s märkliga funderingar – hon är ju den enda i familjen som faktiskt säger något – och jag möter inte ens upp hennes tankar, trotts att jag vet att det är en av mina viktigaste uppgifter som förälder. Jag pushar inte T att prata om det utan nöjer mig med hans svar –Påminn mig inte, trotts att jag vet att han som inte ens kan säga ”barnet” eller ”bebisen” utan benämner det med ”B” är den som verkligen lagt locket på (undra vem som lärt honom det).

Till mitt försvar hävdar jag att jag vill skydda dem. Skydda dem från sorg. Jag är livrädd för att göra detta till en större förlust än vad det är och plantera känslor av sorg hos dem som de kanske inte har – kan man ens det?

Kanske borde sätta upp en känslobarometer och öva varje dag, jag är ju inte den enda i familjen som behöver träna på det.