Den nakna sanningen
I helgen hade jag ensamtid med min dotter och jag fick en smak av hur livet ser ut i familjer utan diagnoser. Nu mer än någonsin önskar jag att det var vi. Inte för att jag inbillar mig att det alltid skimrar rosa moln över de hemmen men skillnaden hemma hos oss med eller utan T är enorm.
Jag vet att det är förbjudet att säga, men jag är så trött på att allting kretsar kring diagnoser och svårigheter. Jag är så trött på T! Att alltid tippa runt på tå, att planera, förbereda, parera, justera och övertala. Att aldrig kunna föreslå en promenad och få ett helt vanligt – ja, visst. Jag tänker oftare och oftare att om jag vetat vad det innebär att vara förälder så hade jag nog låtit bli. Det gör mig säkerligen till världens sämsta mamma men den där villkorslösa kärleken som man automatiskt skriver under på när man blir förälder – jag tror jag har tappat den. Det gör verkligen ont att säga det, men jag lovade mig själv att om jag skall blogga så skall jag göra det ärligt, så nu är jag ärlig. Inga jädrans solskenshistorier om fantastiska familjeliv och barn som står i sjömanskostym och sjunger.
Så vad innebär ovillkorlig kärlek? Är det att man ska sätta allt annat åt sidan, att resten av familjen skall stå tillbaka. Att svårigheterna tar överhanden och allt annat får stå på vänt. Ja, troligen så gör det det. Men om jag inte vill då? Om jag inte vill leva detta livet, vad gör man då?
Jag läser andra bloggar där det står att diagnoserna är en del av barnens personlighet och man inte skulle vilja ändra på det. Jag önskar varje dag att T var utan sina diagnoser. Varje dag. Jag kan inte se att de tillför någonting positivt, varken för honom eller för oss som familj. Kanske är det mig det är fel på. Kanske är det för att jag fortfarande inte – mer än två år senare – har accepterat att T är den han är. Men hur gör jag det då. Hur accepterar jag att livet inte blev som JAG ville? Att det är så vansinnigt mycket svårare än jag någonsin kunde föreställa mig. Hur?
