Den coolaste jag vet

Jag satt ju här får någon månad sedan och babblade på om pojk-flickor och flick-pojkar, båda könens lika värde och alla sådana självklarheter. Någonstans i den vevan så deklarerade E att hon ville vara kille. Sedan dess har det varit fullt fokus på Elias. Hon ändrade namn på alla sina skolböcker, diplom, namnskyltar. Klippte håret, tränade in en ny gång, använde bara brorsans kläder och fick alla klasskompisar att kalla henne Elias. Ganska coolt gjort tycker jag även om det naturligtvis ställde till en del problem när hon smög in i killarnas omklädningsrum för att byta om där. Men hon var fast besluten att så fort hon blev arton så skulle hon operera fram en snopp.

Jag försökte att inte göra någon större grej av det här. Lät henne hållas med kalsonger stora byxor och skjorta, fast med handen på hjärtat så kunde jag då och då titta längtansfullt på alla fina kläder i garderoben och undra var min lilla tjej tog vägen.

Men sen plötsligt förra veckan kom hon ut från sitt rum och deklarerade högtidligt -Mamma, nu vill jag säga en sak. Det är inte säkert att du kommer gilla detta men det är så här jag känner. Jag hade något svårt att hålla mig för skratt men lyssnade såklart uppmärksamt. -Mamma, du vet ju att jag har velat vara kille ett tag, fortsatte hon. -Jag vill inte det längre, jag vill bara vara mig själv!. Jag förundrades över vilken klok dotter jag hade. Vilken insikt. -Jag kanske inte vill ha sådär tjejiga kläder och så men jag kan heta E nu igen, är det okej för dig? Lilla dockan tänkte jag, men svarade -Det är helt okej med mig om det känns bra för dig.

Hon gick in på sitt rum men kom tillbaka efter ett par minuter -Men du mamma, jag vet inte riktigt vad jag skall säga i skolan, men jag tänkte så här. Hon påbörjade ett långt tal om att hon ville vara sig själv nu igen och att hon ville bli kallad E men att hon nog inte ville ha så mycket kjol och så. -Jättebra, sa jag. Men trodde inte på allvar att hon skulle genomföra det.

Dagen efter gick hon till skolan i en rosa tröja, räckte upp handen på första lektionen, ställde sig upp vid bänken och sa det hon tränat in hemma. En imponerad lärare ringde mig på eftermiddagen och jag blev varm i hjärtat. Den där modiga, självständiga och kloka tjejen är min dotter – och jag måste ha gjort någonting rätt.