Debatten #dinskola

Debatten om svensk skola går varm. I GP:s artikelserie #dinskola avlöser skräckhistorier varandra. Inte bara från uppgivna föräldrar utan också från lärare, fritidspedagoger och speciallärare.

Sen finns det de som vänder sig mot kritiken, som ser allt det fantastiska som skolan faktiskt gör. Föräldrar och rektorer som är nöjda. Mikael Levy, rektor på Lindåsskolan skriver i sin blogg. ”Vi kommer att hinna till veterinären i tid, bara vi får skynda i fred”. (Hela blogginlägget finns här.)

Men i tid för vem då? För skolan som organisation eller för barnen som går där nu?  Alla de barn som går ur nian med underkända betyg är förlorade. Deras skoltid kommer inte tillbaka hur duktig veterinären än är i framtiden. Visst kan de ta igen förlorade skolår och få ett lyckat arbetsliv – men vi släpper ut dem i en brant brant uppförsbacke. Och väldigt många klarar sig inte över krönet.

Levy skriver också om sin sons skolgång: ”Jag är väldigt trygg med hans skolgång, jag vet att han får det han behöver. Hans skola är en av många riktigt bra skolor med engagerad och kompetent personal. Jag är chef för en annan sådan skola”. Jag håller med Levy, jag är också nöjd med min dotters skola – den skola som Levy är rektor för. Hon har en fantastisk lärare -lugn, bestämd, kompetent och min dotter (och jag) älskar henne. MEN för inte så många år sedan var jag fruktansvärt missnöjd med samma skola. Då hade jag ett annat barn där. Ett barn med behov av särskilt stöd. Ett barn som år efter år misslyckades, blev utsatt för kränkningar och inte fick sitt stödbehov tillgodosett.

Vad jag vill komma till är att de allra flesta skolor fungerar bra för barn som håller sig i mittfållan, de som lär sig ungefär i den takt och på samma sätt som förväntat. Min dotter ligger där i mitten någonstans och med största sannolikhet även Levys son. Och då rullar det mesta på. Det är för det där andra barnen det blir problem. De som lär sig alldeles för for och därför blir uttråkade, eller de som inte hänger med – de som behöver mer tid, mer struktur, annan pedagogik, andra läromedel eller helt enkelt mer vuxenstöd.

Det handlar om ett-två-tre-kanske fyra barn i varje klass och det jag vill veta är vad ni gör för dem? När alla extrauppgifter är slut och det bara återstår att rita. Eller när elevpengen tryter och inköpet av hörselkåpor inte gav tillräckligt med resultat. Vad gör skolan då, förutom att vänta på tid till veterinären?