BUP

Idag var första besöket på BUP. Hade väldigt lite blandade känslor inför det – bara det där att sitta hos en psykolog med sin ex-man kan ju få en att känna sig något obehaglig till mods. Dessutom var jag jätteorolig för att Theo skulle gå in i sin ”spela pajas”-roll. Men allt som allt gick det bra… Men man måste ju ändå säga att psykologer är ett lite speciellt släkte, men å andra sidan – man måste nog vara en ganska speciell person för att orka lyssna på människors problem hela dagarna. Besöket tog en timme och Theo satt snällt på sin stol hela tiden även om han skruvade på sig lite och de sista 10 minuterna undrade om vi inte var klara snart. Jag vet inte om man verkligen kan förvänta sig mer av en 8-åring? Tyvärr har jag ju ingen att jämför med direkt – men ska en 8-åring kunna sitta på ett psykologsamtal i en timma och bara svara vänligt, trevligt och väluppfostrat?? På något sätt tycker jag att det känns ”mer normalt” att tycka att det är ganska tråkigt att sitta på ett en-timmes samtal med sina föräldrar och en okänd gubbe.