Brist på information
Jag måste nog säga att det var ett ganska bryskt uppvaknande att komma hem från semestern. Med det inte sagt att vår resa enbart kantades av rosendoft och rosa moln, men efter 7 veckors ledighet var det plötsligt bara en vecka kvar till skolstart. Läxor, prov, föräldramöten, träningar, middagsstress, ja – ekorrhjulet väntade runt hörnet. Inte bara med en ny skola och nytt fritids för T även ny årskurs för E och ett nytt heltidsjobb för mig. Till råga på allt kombinerat med studier på halvfart. Jo, men det känns som det kommer bli en harmonisk höst.
T har inte varit så bekymrad över skolstarten under sommaren, det var först den sista veckan som oron kom smygande. Mängder av frågor kring lärare, personal, klassrummet, klasskamrater – ja om allt man kan tänkas vilja veta när man ska till ett helt nytt ställe. Tyvärr kom det ingen info från skolan som jag hade väntat mig och jag måste säga att jag förvånas över den bristfälliga informationen. Vi har här tre tonåringar som blivit tvingade att byta skola. Alla med någon form av autismdiagnos, alla med ett stort behov av förberedelse. Det är i mina ögon helt enkelt nonchalant. Det räcker inte för T att veta att skolan börjar på tisdag, det behövs tydlig information om allt från vem som möter upp vid skolan till vem han skall sitta bredvid i matsalen. Detta vet alla som haft någon kontakt med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. De flesta av oss funderar väl på vem vi ska äta lunch med första dagen på ett nytt jobb, eller? Och ändå är det helt tyst från en skola anpassad för dessa barn. Jag är övertygad om att personalen vet vikten av att informationen går ut. Men någonstans i organisationsförändringar så glömmer man bort individen.
Det dröjde ändå till fredag kväll (och ett antal obesvarade sms, mail och telefonsamtal från mig) innan det kom ett kort sms med informationen att det blir en uppropsdag mellan 9-14. Ingen planering, inga taxitider, ingen personalinfo – kort och gott ingenting av det som eleverna behöver få veta. Frågorna fortsatte hagla och jag försökte svara tillräckligt förtroendegivande för att inte skapa mer oro men ändå utan att ge någon information som möjligen skulle kunna ändras och därigenom skapa ett bryt på plats – superenkelt…
Bristen på information från T:s skolan kom ungefär samtidigt som en lågstadielärare hyllades i sociala medier för att hon skickat ut ett brev till sina kommande ettor. Ett brev som fick eleverna att känna sig välkomna och föräldrarna att känna sig trygga. Med tanke på den mediala uppmärksamheten det fick tror jag att hon är en stark kandidat för Nobelpriset i litteratur.
Nä, missförstå mig rätt – det är ett fantastiskt initiativ men också så vansinnigt simpelt att det borde vara regel och inte undantag!
