Betyg
Betyg. Det där fasansfulla ordet. Fullt av krav och prestation och för många laddat med ångest. Redan på höstterminen i sexan är det dags. 12-åringar skall stämplas, rangordnas och placeras i fack. För att fånga upp och kunna hjälpa säger skolan. För att förbereda för verkligheten. För att tydliggöra kunskap för föräldrar. Skolans argument för att i mina ögon sparka på de som redan ligger. För om skolan inte har sett kunskapsluckorna hos en elev under de första fem åren så undrar jag på vilket sätt en bokstav på ett papper skall hjälpa. Kanske har eleven gjort sitt allra allra bästa, om det inte hjälper – vem är underkänd då? Skolan? Föräldrarna?
Betygskalan är nu mera 6-gradig. A till F. Där A är bäst, E räknas som godkänt och F underkänt. Men är det verkligen betygsskalan det är fel på när fler och fler ungdomar går ut nionde klass utan att vara godkända i kärnämnena? När skall politikerna inse att det inte är skalan det är fel på. Att en större gradering inte ger bättre resultat i PISAs undersökningar. Däremot så ökar klyftorna bland barnen (och föräldrarna för den delen). Det räcker inte att vara bra – vi måste veta HUR bra. Och gärna HUR mycket bättre än andra.
Om vi måste ha betyg för att mäta barnens kunskap – varför räcker det inte med godkänd eller inte godkänd. Ja, du har nått målen – bra jobbat. Nej du har inte nått målen – vad skall vi göra för att du ska göra det? Varför skall vi öka pressen på barnen genom att gradera deras duktighet. Är det verkligen så vi skapar lärandelust? Jag tror inte det. Däremot tror jag att vi skapar ångest, depression, dålig självkänsla och utbrändhet redan i tonåren.
Betyg eller inte är en evighetsdiskussion. Och visst finns det positiva saker med betygen. Men den allra största frågan kvarstår: HUR man kan underkänna en elev som är på lektionerna, gör sina läxor och arbetar efter bästa förmåga?
I skollagen står: […] främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.«
Så, hur är det då möjligt att underkänna en elev som gjort sitt bästa, utan att trampa på dess mänskliga rättigheter och alla barns lika värde? Jag förstår inte.
