Autismutredning

Förra veckan fick jag beskedet att Bup gick med på att göra en ny autismutredning på T. Jag kände mig lättad. För en gångs skull hade det lyssnat och insett att det var sant när jag försökte berätta att vi alla går på knäna, ett första möte var satt redan till början av juni… . Jag är egentligen inte ute efter diagnosen – bara efter den hjälpen som diagnosen kan ge och T behöver med hjälp – vi behöver mer hjälp. Det irriterar mig att det är diagnosen som styr stödet. Inte behovet. Även om jag inser att en utredning till blir jobbig – både för oss och T så kändes detta ändå som den enda vägen att gå.

Frid och fröjd trodde jag, men:

Igår ringde psykologen från Bup. Hon hade fått ”ärendet T” på sitt bord och efter att ha läst delar av journalen ansåg hon att T verkar vara en komplicerad pojke och att det är bättre att utredningen görs på BNK. Jag pustade högt och hon fortsatte -BNK har ju bättre erfarenhet av så här komplicerade fall. Jag ifrågasatte så klart varför de inte lyssnat på mig från början – för över ett år sedan när jag ville att BNK skulle behålla T. Hur kan ni komma på detta nu, dessutom när första tiden redan är satt? Hennes svar var att det var olyckligt… Ja, det kan man väl säga…

När hon för fjärde gången, utan att ha träffat T, uttrycker att han är enväldigt komplicerad kille så var jag tvungen att svara: -Vi brukar kalla det att han har många utmaningar. Hon ignorerade mitt vassa tonfall och summerade samtalet -Vi skickar en remiss till BNK så får vi se om de tar emot honom – om inte så får vi göra utredningen här. -Känns det okej så? -Okej? svarade jag, -Nej, det känns inte okej. Ni bollar runt T mellan olika instanser och istället för att utredningen blir gjord nu, så kan den påbörjas tidigast i oktober – och ytterligare en termin hinner passera. Det är inte okej att behandla barn på detta sättet!

Jag var irriterad men saklig och sa ifrån utan att vara otrevlig. Det kändes bra. Inte för att det gör någon skillnad för resultatet men för min egen del.

Samtalet avslutades och jag tänkte vidare; så, på Bup – där man är utbildad inom  barn- och ungdomsPSYKIATRI – tycker man att T är för komplicerad, men vi föräldrar förväntas kunna hantera situationen utan varken stöd eller specifika insatser. Det verkar logiskt.