När stora problem har en enkel lösning

T tycker det är fruktansvärt jobbigt att gå på läkarbesök under skoltid. Eller kanske snarare: han tycker det är väldigt jobbigt att komma tillbaka till skolan efter ett läkarbesök. Jag försöker i möjligaste mån att lägga besök sent på eftermiddagen när han redan har slutat, eller iaf så pass sent att han inte behöver gå tillbaka till skolan.

Idag var en sån dag när jag inte hade lyckats med det utan vi hade tid till läkaren kl 11. Alltså sämsta möjliga scenario när han ska till skolan både före och efter. Jag är väl medveten om att det inte blir mycket gjort en sån här dag men jag vill ändå inte ge efter och låta honom vara hemma på förmiddagen.

Jag vet att det är avlämningen efter besöket som ställer till det mest, men jag har inte riktigt förstått varför och i ärlighetens namn så har jag nog inte riktigt frågat heller. Men i morse sa han plötsligt något väldigt enkelt… –Jag vill att någon möter mig när jag kommer tillbaka. –Ja, visst mumlade jag med flingor i munnen och sådär lagom intresserad. –Jag tycker det är mycket bättre när någon möter mig, fortsätter T, – för då känns det som att jag lämnar dig och inte du som lämnar mig sörru. Jag slutade tugga och plötsligt gick det ganska självklara upp för mig; om du har separationsångest så är naturligtvis känslan av ”vem som lämnar vem” avgörande för hur stark ångesten blir.

Det gör mig ganska irriterad att tanken inte har slagit mig innan. Att jag bara har varit sådär problemfokuserad och försökt lösa det genom snabba avsked, prata om positiva saker före osv. Ingen tanke på vad T:s känsla är och hur jag kan möta den.

Det gör mig ledsen när jag missar det uppenbara. Framförallt när jag gör det för att jag är så trött på hans gnäll och gråt att jag slutar lyssna. Men i detta läget är det väl bara att säga ”Hatten av” för T som lyckades uttrycka sin känsla så pass tydligt att jag till slut förstod.

Med det inte sagt att alla lämningar framöver kommer vara kantade med rosor och rosa moln, men nu vet jag i alla fall vilken känsla jag skall fokusera på och det måste väl ändå vara en bit på vägen.