Helt okej

Min syster ringde och frågade som vanligt – Hur är det. – Jodå, det är ganska okej, svarade jag. – Jaså, inte mer? kontrade hon. Vad hon inte förstod var att jag faktiskt ärligt menade att det är ganska okej, till skillnad mot annars när jag svarar – Det är bra, men menar att det är för jävligt.

Jag vågar knappt tänka det – än mindre säga det – rädd för att den där ”lagenomalljävlighet” skall komma och slå undan fötterna på mig igen i samma sekund som jag yppar att jag kanske möjligen börjar kravla mig upp från avgrundens botten. Lång långt inne börjar det kännas som om livet kanske kommer att gå vidare. Den där tungviktaren som satt på min bröstkorg verkar ha flyttat sig och luftvägarna känns overkligt fria.

Sommarlovet kom som en skyddande ängel och även om många många svårigheter kvarstår (jag vet att jag bör säga utmaningar, men jag tycker faktiskt att det är svårt…) så sopade hon undan ett stort grått moln som hängt över både mig och T.

Jag köpte en korsordstidning häromdagen. Jag minns tidigare somrar på landet när jag och min mamma satt försjunkna över ett korsord när barnen äntligen somnat. Det känns längesedan men det kan ändå framkalla en känsla av frid som jag gärna skulle vilja ha igen. Min något uppvarvade kropp och hjärna jobbar stenhårt på att göra en sak i taget och en dag skall jag sätta mig med tidningen, sitta still och bara göra det… i alla fall i 15 minuter en kvart så där :).