Frigörelse

Igår skickade jag iväg T ensam till träningen. Som den hemska mamma jag är så hade jag helt enkelt inte lust att köra honom. Jag är så förbannat trött på aktiviteter och allt tjat som det innebär. Inte träningen i sig men att det innan träningen ska ätas, göras läxor, byta om och dessutom komma ut genom dörren i tid. Men det slutar ju inte ens där – efter träningen skall man duscha, äta igen och ganska snart gå och lägga sig. Föräldrar utan npf-barn tänker nog; sluta curla, blir han inte färdig i tid så blir det ingen träning, punkt slut. Vad de inte förstår är att då hade han aldrig kommit iväg någonstans. Och möjligheterna för honom att bli lite – bara lite – självständig försvinner.

Jag önskar högt att T skall börja frigöra sig från mig, bara en aning. Jag kan med avund se på pojkar, flera år yngre än T, som går till kompisar, äter borta, sover över och glömmer ringa hem för att de har roligt tillsammans. Jag undrar om T någonsin kommer dit.

I veckan fikade jag med en av mina bästa vänner; vi pratade om barnen i allmänhet och vilken kort tid det är som de är små. -Jo, förutom T då, sa jag, som kommer sitta i mitt knä när han är 25. Hon skrattade och letade efter något att säga som talade emot mitt konstaterande – men hon insåg snabbt att jag hade rätt och sa istället -Jo, han är lite mammig…. -Lite? kontrade jag och vi fnissade åt bilden av en 25-årig T sittandes i mitt knä.

Men skämt och sido, han behöver verkligen våga göra saker själv. Sluta tro att det står någon och gömmer sig i buskarna, att alla han möter vill honom illa och att stora killar är förenat med livsfara. Om jag lyckas få honom utanför dörren och han kommer hem lika välbehållen som han gick ut så måste han ju så småningom börja känna sig säkrare – eller?

Tro det eller ej – han gick till träningen själv OCH han gick halva vägen hem. Visserligen ringde han mig sådär 20 gånger på vägen för att tala om hur jobbigt det var och försäkra sig om att allt var okej – men ändå… Rom byggdes ju inte på en dag :).