Temavecka: Stödet från omgivningen

Du tror du vet allt, du tror du har alla svaren. Du tror du hjälper mig med dina goda råd och smarta idéer. Som om jag inte redan tänkt och provat allt. Som om min hjärna inte konstant försöker lista ut nya sätt att få en smidigare vardag. Jag provar, misslyckas, provar igen, byter vinkel och gör ett nytt försök. Överlycklig om det en dag träffar rätt – bara för att nästa dag inse att det inte alls var till hjälp. För den gången blev något annat fel. Jag lirkar, trixar, lockar och mutar – allt för att undvika explosion. Har bomben väl exploderat är saneringsarbetet långt och jag orkar inte plocka upp delarna och bygga en hel person igen. För dig är det över när du går till jobbet, tar emot nästa patient, lägger på luren, eller vi har åkt.  Men jag står kvar i krigszonen – länge.

Så innan du kommenterar att jag hämtar kläder, serverar mat vid TV:n, packar gympakläder, bjuder popcorn på en torsdag, ignorerar otrevliga ord eller ett dåligt bordsskick – tänk en gång till. Kanske finns det en anledning till att jag hjälper till fast jag vet att han borde klara det själv. Kanske är det stökiga barnet på bussen inte ouppfostrad. Kanske är mamman som servar inte lat. Kanske vet hon något som du inte vet, något som du inte ser. Kanske är det hon som är smart.