Bupbupbup – meningslösa bup
Nytt besök på BUP förra veckan. En stressad pappa en sur mamma och en ännu surare T gick in i rummet. Ingen av dem med något hopp om att det här mötet skulle leda till något positivt. Tror inte ens att jag hade ambitionen eller viljan att få ut något av mötet. Fullkomligt likgiltig för BUP och det arbete de gör.
Om läkaren bara använt sig av ord som finns i Svenska akademins ordlista så hade besöket kunnat komprimeras till fem minuter. Istället lyssnade jag hmm, njaaa, öhmm i ungefär en timme och jag gick därifrån lika uppgiven som jag kom dit – men möjligen lite mer irriterad. Jag önskade att en kompletterande autismutredning skulle göras på T. Det gör man tydligen inte utan i så fall gör man helt nya bedömningar, vilket är en ganska lång och jobbig process. Jag tror hon hörde min djupa suck och la till – ”Men visst, vi kan göra ny utredning men svårt när pojke inte samarbeta”. Jag funderade återigen på om T är det första barnet som inte med glädje genomför enformiga datoriserade tester, återberättar sagor, leker med dockor och ritar cirklar med fel hand medan en okänd person sitter och tittar på. Tydligen. Är inte det en del av deras jobb att genomföra tester på barn som har svårt att samarbeta? Är inte det en av anledningarna att vi är där – att skolan inte kan motivera honom att göra sitt skolarbete? Hade T gjort gjort allt man sa till honom så hade vi väl inte behövt en utredning över huvudtaget, eller?
