Gör som jag säger unge!

T har snart gått ett år i nya skolan. Skola anpassade för barn med någon form av autismspektrumdiagnos. Vilken lättnad det var för ett år sedan, när beslutet var fattat och T blev antagen. Tillvaron fylldes med en framtidstro som varit borta under en lång tid. Nu ett år senare känns det som om vi är tillbaka på ruta noll igen. Ingenting fungerar. Även med en anpassad skolsituation, liten klass, kunniga och engagerade lärare, medicinering och sänkta krav så är skoldagen återigen kaos.

Hur j-la svårt ska det vara och göra det lilla skolarbete som står på planeringen. Och hur mycket förståelse skall man behöva visa? Jag kan ju inte förstå! Efter varje kaosdag är T ångerfull och förklaringarna är många. Andra barn som pockar på uppmärksamhet, önskan om att vara cool, tjejer som tittar konstigt, lärare som är dumma och spel som MÅSTE spelas. Jag har slut på motivationsförslag, slut på belöningar och slut på bestraffningar. Igår hade T:s – enligt honom – bästa och enda kompis med sig cigaretter, tändare och en kniv till skolan. Han är elva år…  Jag lever idag i ett vakuum – svårt att bestämma mig för om jag skall köra in i en bergvägg eller helt enkelt lägga mig ner och dö.

Jag tror inte att T skulle röka – det är han för feg för och även om han skulle göra det så är det ju inte hela världen. Det paradoxala i det är att han mycket väl skulle kunna hota någon med kniven…. det är han inte för feg för. Han förstår inte faran i det. Inte ens när man talar om att det är olagligt. Varför skulle någon bli rädd, jag skulle ju inte hugga någon? Förtvivlad undrar han om jag är arg på honom. Jag gillar inte när du är arg. (Men för h-vete unge gör som du ska då, tänker jag). Du önskar att du hade en annan son, fortsätter han. Någon som kunde läsa och var duktig i skolan. Någon som alltid skötte sig och aldrig gjorde fel.

Mitt hjärta blöder. Inte så mycket för det han säger men för att han har rätt. För att han har genomskådat mig, för att jag har misslyckats. För att jag så uppenbart förmedlar att han inte duger som han är. Hur skall jag kunna ge honom det självförtroende han behöver när jag själv så starkt önskar att saker vore annorlunda?