Lagen om all…

Idag var dagen att börja jobba. Eller, jobba var väl att ta i, men befinna mig på en arbetsplats två timmar, två dagar i veckan. STORT.
Det har funnits gott om tid för förberedelse – både mentalt och praktiskt, men det ger ju mindre ångest att stoppa huvudet i sanden. Märkligt nog kommer alltid det där ångestframkallande i kapp och skapar ännu mer ångest för att jag inte förberett mig. Dagens aktivitet var inget undantag. Man undrar när jag ska lära mig.

Klockan 16 ska jag vara på plats, vilket innebär att hela dagen var ledig…. Efter en stund vid datorn på förmiddagen var klockan plötsligt ett och E skulle mötas, T kom hem, melwin skulle ut, läxor skulle göras och jag borde ha ätit lunch. Jag studsade runt, rev ut garderobens alla kläder (bara för att inse att där inte fanns något), samtidigt som jag ”rättade” T:s mattetal (de var ju gjorda – det är väl rätt nog)
– Är du stressad mamma, undrade T efter en stund. -Nej då, svarar jag i falsett. Verkar det så när jag sminkar mig och plockar ögonbrynen samtidigt som du får sitta på toalettstolen och läsa för mig??

Pricken över i:t kom ändå när jag med ytterkläderna på skulle kolla handväskan och jag inser att plånboken ligger i bilen och bilen står på mannens jobb….
Så nu sitter jag här på bussen, vrålhungrig, utan pengar, med fula kläder och halvplockade ögonbryn och tänker att jag verkligen gjort allt i min makt för att denna jobbstart ska gå så smidigt som möjligt. Och jag hoppas vid Gud att inga kontrollanter kommer. Då kommer jag lägga mig ner och spela död.