Väntan. VÄNTAN.

Jag tror aldrig jag har väntat så intensivt på något i hela mitt liv. Anmälan till  Skolinspektionen skickades in i februari 2012 och jag förväntade mig (lovades) ett besked innan sommaren. Det kom inget besked innan sommaren och sedan augusti har jag varje dag bett en stilla bön på väg ut till brevlådan att idag – idag kommer det! För att sedan varje dag bli lika besviken när brevlådan ekar tom.

Mitt ärende är nu det äldsta som finns på Skolinspektionen Göteborg. Tydligen så komplext och komplicerat att det har krävts fem olika handläggare, där varje handläggare börjat om och krävt in kompletterande uppgifter, från både skolan och mig. För tre veckor sedan pratade jag med den nya handläggaren och hon verkade faktiskt ha ambition att slutföra ärendet. Det var det enda som låg på hennes bord, hävdade hon och hon hade allt hon behövde för att skriva ett beslut. Sedan dess har väntan gått överstyr. Varje bil som passerar är en eventuell postbil och risken är att jag sliter ut gångjärnen på brevlådans lock om detta fortgår.

Men hur kan något som inte har någon egentlig betydelse ändå betyda allt? Oavsett utgång så förändrar inte beskedet någonting. T går inte längre kvar på Lindåsskolan, så beslutet kommer överhuvudtaget inte påverka honom. Inga ökade resurser, inget skadestånd, ingen anpassad skolgång står på spel. Ingenting står på spel, förutom min egen syn på mig själv och hur jag har hanterade T:s motgångar.

Ett negativt besked skulle göra mig fullkomligt förkrossad. Även om det inte är sant så skulle det kännas som att jag hade fel. Att alla år av kämpande mot lärare och rektorer, tjatande om resurser och åtgärdesprogram var onödigt. Att det var jag som hade fel och att T bara blev någon liten bricka i mitt spel om att få rätt. Att inte ge mig, att vägra acceptera att någon annan kan veta bättre än jag vad min son behöver för att utvecklas. Kort och gott att jag misslyckats. Att skolbytet blev nödvändigt för att jag själv till slut skapade så dåliga relationer att både jag och T mådde dåligt bara av tanken på skolan.

Ett positivt besked skulle däremot visa att jag hade rätt. Att alla möten, telefonsamtal, mail och upprörda känslor skulle få en rättfärdighetsstämpel. Jag hade rätt! Mina känslor och mitt agerande var berättigat. Min intuition stämde även när jag kände mig förblindad av hat. Hårda ord men det är sant. Jag hatar dem. Hatar dem för hur de har behandlat T, för hur de har behandlat mig och för den situation som de satt hela vår familj i.

Jag önskar så innerligt att få lägga detta bakom mig nu, att beslutet skall dimpa ner i lådan – att jag får fira eller sörja ett tag och sedan kunna arkivera T:s tid på Lindåsskolan för gott. Slippa gå igenom, försvara och motivera allt som har hänt om och om igen. Bara få sätta in i pärm, låsa skåpet och kasta bort nyckeln för gott. Sätta punkt helt enkelt, och inte behöva se tillbaka fler gånger. DET ser jag fram emot!