Den man glömmer

– Jag hatar T, jag önskar att han var död! Hon viskar inte, hon skriker. Skriker rakt ut precis som jag själv många gånger velat skrika, men alltid vänt skriket inåt. Knipit ihop läppar och ögon… och svalt. Svalt orden och svalt känslorna. År efter år efter år. Och jag undrar varför jag till slut blev knäpp…

Jag förstår henne, förstår hennes ilska och hennes förtvivlan. Hennes känsla av orättvisa. Och hennes dramatiska rop efter uppmärksamhet. Hon är klok, min dotter. Hon kämpar för att synas. Kämpar för att ta plats. Visserligen på fel sätt men det är ju först när hon går över gränsen som vi ser henne. När hon skriker och svär. När hon är obstinat och otrevlig. När hon svarar så att människor runt omkring höjer på ögonbrynen. Jag vill hålla om henne, skydda henne, trösta henne. Men hon låter mig inte komma nära. Släpper inte in mig. Muren av ilska växer högre och högre runt henne och jag undrar hur jag någonsin skall kunna ta mig förbi. Hennes känsla av utanförskap gör ont. Utanför familjelivet för att någon annan alltid kommer före. Utanför i skolan när de snälla, timida flickorna inte vill leka med den arga E.

Men kära omgivning; döm henne inte, inte redan, inte ännu. Försök istället se vilken sårad själ som finns där inne och hur den skriker på hjälp. Hur den hårda ytan bara är en fasad som döljer en liten flicka som gråter i sin säng. En liten flicka som längtar efter vänner. En liten flicka som längtar efter mig.