Motionärens betraktelser

Jag har varit på gymmet idag. Ja, det tillhör inte vanligheterna så det förtjänar faktiskt lite uppmuntran. Jag har fått ett sånt där ”motion på recept”-papper, 45 minuters rask promenad, gärna alla veckans dagar. 45 MINUTER – blir ju uttråkad bara av tanken, men som den plikttrogna patient jag är så går jag så klart dit.

Jag trodde att Friskis och Svettis (bara det namnet alltså…) en onsdag förmiddag skulle vara relativt folktomt och att jag kunde få gå mina 45 minuter i ensamhet. Så var inte fallet. Där var ett fullproppat pass cirkelgym. Musiken dunkade och tanten i mig tänkte ”usch vilken störig musik, sänk”. Jag kryssade bort till det enda lediga löpbandet, knappade in 45 minuter och började traska.

Bredvid mig stod den solklara anorektikern. I stora shorts, bulsig tröra och fokuserad blick sprang hon. De smala benen pinnade på medan displyen lyste 15,7 km… 15,8 km… 15,9 km. Jag tyckte synd om henne och undrade vad hon sprang ifrån. Min display visade 5 minuter – bara 40 kvar, tjohoo. På stepmastern framför stod 60+aren med hängrumpa, där fanns paret i femtioårsåldern som småpratade och så längst ut till vänster Hovås-donnan som varvade inredningsmagasin med att prata i telefon medan hon utförde någon form av slowmotiongång. Helt oberörd av den så kallade träningen babblade hon på och varje gång hon la ifrån sig telefonen torkade hon av den – som om hennes svettiga händer skulle skada det guldfärgade blingbling-skalet.

Och så var det jag; 35-åringen som matchat hårbandet med det rosa träningslinnet i ett tappert försök att se cool ut. Som glömt både vattenflaska och skor och glatt fick traska runt i strumplästen på löpbandet. Man kan väl bara säga att det var tur att det det inte var hål i mina piffigt randiga newbody-strumpor. Tofsens fläta svängde i otakt till min deppiga spellista med en blandning av melankoliska Winnerbäck och pojkbandspop. Jag var naturligtvis noga med att släcka skärmen innan jag satte den i hållaren på armen. Vad skulle de andra tänka om de såg vilken musik som gömde sig i min så kallade ”springlista” .

Displayen visade 32 min. ”Hängrumpan” hade gått vidare till att lyfta vikter, Hovås-donnan läste vidare, det söta paret hade gått hem och anorektikern sprang på. Hon hade lagt svetthandduken över displayen så jag kunde inte se vad där stod längre.

Tiden nådde till slut 45 min, bandet saktade ner och även anorektikern slog av på tempot. Jag småstretchade lite medan hon gjorde avancerade styrkeövningar. Jag kände mig ganska nöjd med mig själv och gick in i omklädningsrummet ungefär samtidigt som hon gick upp på löpbandet igen.