En ny medicin

T har varit patient på bup från och till i tre år. I fredags var första gången som vi fick träffa en läkare. Inte nog med att de är helt omöjliga att få tag på utan i min mening är de också oerhört nonchalanta. Trotts att jag och barnens pappa var där i maj och bönade och bad om mer hjälp och stöd, både för oss och för T framförallt kring det eventuella skolbytet, så hörde de inte av sig förrän nu i oktober – nästan ett halvår senare. Jag tror faktiskt inte att de hade hört av sig alls om inte jag ringt och legat på dem vid flera tillfällen. Nonchalant tycker jag, och en väldigt onödig irritations- och stressfaktor för en familj som redan är belastad. Vad hände med uppföljning, tillmötesgående och att värna om barnens bästa?

Ja ja, i fredags var vi i alla fall där. T var på ett fruktansvärt humör och läkaren jag satte mitt hopp till visade sig vara en ST-läkare som troligen precis gått ur nionde klass. Irritationen växte. När hon dessutom fick titta i datorn för att komma på T:s namn så kan jag ju villigt erkänna att min negativa inställning till Bup blev ännu starkare.

Efter en stunds samtal så föreslog hon en medicin som heter Abilify. Jag var skeptisk eftersom jag aldrig hört talas om den tidigare, vilket förvånade mig eftersom jag anser mig vara ganska påläst…. :). Mycket tveksamt sa jag ja till att prova, med tanken att jag går väl hem och googlar så jag kan få lite vettig information. Åsikterna om Abilify verkade gå isär. Vissa lovordade den och andra uttryckte det i stil med ”inget jag ger till min värsta fiende”. Bipacksedeln fick mig inte direkt att känna mig lugnare. Förutom alla vanliga biverkningar som jag vid det här laget tar som en klackspark så fanns det något som inte direkt gick att nonchalera: ”Plötslig oförklarlig död”. Plötslig oförklarlig dör. Vad det det här jag skulle ge min son? Många biverkningar kan man ju acceptera om de positiva effekterna bara är tillräckligt stora, men den här… tja, den är ju – för att uttrycka det milt – lite svårare att acceptera.

I det här läget önskar man att det fanns någon att bolla med. Någon neutral och kunnig person, någon att lita på. Men här står man själv med ett beslut man inte vill ta. När magkänslan säger nej samtidigt som situationen man har är ohållbar.

Med en stor klump i halsen så gav jag honom medicinen. Det blev inte mycket sömn den natten, eller natten efter. Nu har det gått ett par dagar och än så länge kan jag mestadels se en positiv effekt. Humöret är stabilare och ångesten är något lägre. Och jag hoppas så innerligt att det fortsätter så och att vi har hittat rätt denna gången.