Jag representerar mig själv

Jag träffar en sjukgymnast varje vecka. En person som jag – min vana trogen – var väldigt skeptisk till i början. Jag skrattade åt hennes lugna sävliga sätt. Gjorde narr av hennes metoder att klämma på mina kroppsdelar samtidigt som hon nämnde dem vid namn – Här är din arm, här är din armbåge osv. Förstod inte alls varför jag skulle göra m-ljud samtidigt som jag tryckte foten mot väggen.

Jag förstår fortfarande inte hennes metoder, och jag tycker att m-ljud känns både märkligt och fånigt, men har insett att hon är fantastisk. Hennes lugna sätt och accepterande ton ger en avslappnad stämning. Hon uppmuntrar mig att vara ärlig, att säga det första jag tänker på, utan att behöva ta ansvar för om det är rätt eller fel. Att representera mig själv, oavsett om andra förstår det eller ej.

I dagens parsamtal försökte jag representera mig själv, och det blev inte bra. Det blev snarare väldigt dåligt. Jag blev ledsen, kände mig överkörd och missförstådd. Och jag rusade ur rummet. Lämnade en frågande psykolog en lite bekymrad kurator och troligen en ganska ledsen man (väldigt moget beteende, jag vet…). Jag försvann ett tag, satt vid havet, frös, grät floder och tyckte att tillvaron var allmänt orättvis. Det krävs verkligen ansträngning av mig för att berätta hur jag känner. När jag lyckas med det och ändå blir ifrågasatt och missförstådd så rasar världen.
Efter en timme vid havet så åkte jag tillbaka. Jag var sen till sjukgymnasten och hon mötte mig i dörren. – Det här är sättet, Jenny, nickade hon uppmuntrande, det här är sättet. Fortsätt representera dig själv, om och om igen om det behövs. Vi står på din sida.

En halvtimmes bollmassage (ja, det är precis så fånigt som det låter) löste naturligtvis inte morgonens katastrof. Men jag hade slutat gråta, axlarna sjönk några millimeter och jag var redo att åka hem.

Nu återstår att ta tag i orsaken till katastrofen men jag skjuter på det lite, tills jag är redo att göra ett nytt försök att representera mig själv.