Smekmånaden är över

Den senaste veckan har T mer och mer återgått till sina gamla vanor. Vill inte gå till skolan, är svårmotiverad (läs: omöjlig att få att jobba), smiter från klassrummet och ”muckar” på hans egna mesiga sätt med andra barn. Tröttsamt. Hans koncentrationsförmåga är i stort sett obefintlig i skolan. Enligt hans lärare klarar han att hålla fokus i max tre minuter innan något annat intryck tar överhanden. Hemma är det väldigt annorlunda. Inte för att han har någon lång uthållighet med skolarbete hemma, men skillnaden är enorm. En lugn och bra dag så kan vi sitta och jobba i sådär 30 minuter utan större svårigheter och jag märker att han kan så mycket mer än det han visar i skolan.

Så, hur överför man hemmets trygghet och lugn till skolan? En fråga som jag ställer mig varje dag, men som verkar sakna svar. Skolan verkar göra allt de kan; få elever, mycket personal, egna arbetsplatser, skärmar, hörselskydd, datorer och iPad. Allt enligt konstens alla regler – VARFÖR fungerar det inte? Det är så frustrerande att veta att han har förmågan att lära men ändå inte gör det.

En del av mig vill bara skrika på honom och förklara att man måste gå i skolan, man måste lära sig – annars når man inte målen – får dåliga betyg – inget jobb – inga pengar – ingen bostad. Man blir missbrukare och kriminell. (Och där har jag förutspått hela hans liv….). Den andra (lite klokare) delen av mig försöker tänka att det finns ingeting av det som de lär sig i skolan idag, som han inte kan lära sig senare i livet. Att fokus måste vara på stress- och ångestreducering och så småningom lite glädje. I mitt förnuft förstår jag, att känsla av lugn och trygghet i skolan är förutsättningen för att han ska kunna ta till sig information och lära sig. Men såhär det femte skolåret så har jag svårt att ha is i magen. Tiden rinner iväg och jag känner mig väldigt, väldigt, väldigt orolig för hur hans framtid skall bli.