Skolskjuts
Göteborgs Stad erbjuder skolskjuts till bla barn med behov av särskilt stöd. Det är Färdtjänstens Specialresor som ansvarar för resorna. T som börjat ny skola ca en mil bort blev innan skolstarten beviljad skolskjuts.
En blankett skickades hem där man skulle fylla i hämtning/lämningstider, adress samt lite info om barnets funktionshinder. Där fanns även en ruta med ”BEHOV AV FAST FÖRARE” – Jag kryssade stort. Jag förde även ett flertal samtal med specialresor för att klargöra T:s varannanveckasboende och önskemål om att sitta fram i bilen. En fast förare blev utlovad och jag fick även informationen om att det från Göteborgs Stad ställs höga krav på dem som kör skoltaxi för Specialresor, både gällande språk och bemötande. Jojo, det kändes hoppfullt.
T har idag åkt skoltaxi 16 gånger och haft 14 olika förare… De flesta mycket trevliga men med stora svårigheter att kommunicera på svenska. Varje gång jag har ringt så har en fast förare lovats…
Häromdagen fick jag nog: På utlovad tid körde taxin förbi huset, tutade ilsket två gånger. T var som vanligt färdig men vill gärna vänta inne i huset. Jag gick ut till taxin, öppnade framdörren för ett godmorgon och möts av en man som knappar på sin telefon och utan en blick på mig säger -”Han sitta bak”. Jag försöker ignorera hans irreterade ton, hoppas att T inte har hört och säger -”Godmorgon, det här är Theodor, han vill väldigt gärna sitta fram”. Till min förvåning kommer ytterligare ett -”Han sitta bak”. Jag ger chauffören en vädjande blick och försöker med att -”det är väldigt viktigt för T att sitta fram så att ni kan prata lite, han tycker att det är jobbigt att åka iväg”. T har vid det här laget slängt av sig ryggsäcken och med ett ”aldrig i livet” gått in igen. Chauffören upprepar -”han sitta bak, måste stå på lappen”. Jag inser ganska snabbt att T aldrig frivilligt kommer gå in i bilen och när chauffören inte gör minsta antydan att varken titta på mig, gå ur bilen eller stänga av motorn så tappar jag tålamodet. -”T kommer inte åka med dig, så du kan köra igen”, säger jag och slänger igen dörren.
Inne i soffan sitter T, armarna i kors och fötterna demonstrativt på sofbordet. -”jag tänker inte”, säger han bara. -”Jag tänker inte åka med någon som är så sur.”
Bemötande är viktigt för alla, men för T och många andra barn med NPF så är de första sekunderna helt avgörande för hur de närmsta timmarna ska bli. Det räcker att det finns en rynka i pannan eller att tonen är lite lite irriterad för att deras känsla skall vara att här är jag inte önskvärd. Det tycker man att de här chaufförerna med extra utbildning borde veta. Eller att de åtminstonde borde krävas allmänt hyfs för att få ta taxikort. Eller?
Dagen gick ändå bra. Jag körde T till skolan och vi skojade om att chauffören nog borde gå och lägga sig igen och gå upp med det andra benet först och se om det möjligen gjorde honom på bättre humör.
Väl hemma igen gav jag en stackare på specialresor en rejäl utskällning och talade om att den chauffören aldrig mer behöver bemöda sig med att hämta T. Till svar fick jag en ursäkt och ett beklagande för vår upplevelse. I farten skrev jag även ett mail till chefen på klagomålsenheten och även han beklagade det inträffade. Ja, det räcker ju för mig, men T kommer ju om ett år fortfarande oroa sig för att det skall vara den otrevliga taxin som kommer.
