Galen – knappast

T är fortfarande i OM-stadiet. OM jag börjar i ny skola, OM jag får nya klasskamrater, OM OM OM. Att OM egentligen är NÄR vet han inte och jag undrar hur länge han skall få lov att tro att han har ett val?

Vi besökte nya skolan idag för andra dagen i rad. Morgonen hemma flöt förvånansvärt bra. Hade laddat för massiva protester utlösta av allt från frukost till tandborstning, men de uteblev. Inte förrän vi kom dit kom reaktionen. Jag kunde riktigt se hur hans inre förändrades från relativt lugn till stressad, rädd, nervös och irriterad. Men det lättade faktiskt upp när vi väl träffade hans lärare – en lugn kvinna som verkar veta vad hon håller på med.

T och jag gick före ner på skolgården och något hände som gjorde T arg. Jag hängde aldrig med på vad. Läraren kom samtidigt och hann se vad som hände och fick honom ganska enkelt på andra tankar. Min vana trogen försökte jag senare förklara och ursäkta: någon tittade på T och han blev galen. Det lät ju som en ganska lam förklaring, men jag hade ju ingen bättre. –Det som hände här, sa läraren, kallar du det galen? – Vi har nog lite olika syn på det här, sa hon och log.
För första gången på väldigt väldigt länge i en skolsituation så log jag ett ärligt leende tillbaka. För en sekund så släppte klumpen i magen och trycket över bröstet, och det kändes som att jag hade fattat rätt beslut. Mitt leende spred sig och kändes i både ögon och hjärta. Jag tog ett djupt andetag, blundade och tänkte: T kommer få det bättre här.