Uppropet del 1

Efter nästan 10 veckors slappt sommarlov kändes det som ett skämt när klockan ringde klockan sex. Inte för att jag sovit något nämnvärt, men ändå. Kläder och väskor var förberedda och jag hade förmanat mannen om att det skulle vara en lugn morgon utan tjat, med gott om tid och så få krav som möjligt. Allt var planerat för att flyta så smidigt som möjligt. Inget oförutsett fick hända. Inget fick gå fel. Planeringen till trots så vaknade mannen med feber, inte direkt hans fel, men jag kunde ju inte låta bli att pusta högt och i huvudet tänka elaka tankar om att man alltid måste göra allt själv.

E hade tydligen inte heller tänkt att följa min planering utan vaknade arg som ett bi och vägrade stiga ur sängen för att hon inte hade några bra sommarminnen att visa. Jag försökte med att hennes sommarminnen har hon ju i huvudet och du behöver inte ha med något för att berätta om dom. I huvudet svor jag över att jag inte förberett bättre och över läraren som gav en så besvärlig uppgift över sommaren. E svor över att vi inte ens kan kan få färg i vår  värdelösa skrivare utan att alla kort blir grå. När jag en stund senare dessutom fick berätta att J var sjuk och att ingen kunde följa henne till skolan första dagen efter sommarlovet gick ilskan över i förtvivlad gråt.  Att behöva välja mellan barnen är fruktansvärt, när de dessutom förstår att du väljer är det hjärtskärande. Du bryr dig alltid bara om T snyftade hon mellan tårarna. Tyvärr hade hon rätt. Den senaste veckan har bara handlat om T och starten i ny skola. Efter en stund gjorde hon som hon oftast gör, torkar tårarna, går in på sitt rum och kommer tillbaka som en annan person. Kan du göra en fläta på mig mamma, kvittrade hon när hon kom tillbaka. Jag cyklar till skolan sen, det gör inget om jag går ensam, fortsatte hon. Mitt hjärta värkte när hon lite senare cyklade iväg. Den nya lila ryggsäcken guppade. Jag lovade mig själv att snart SNART gottgöra henne för svikna löften.