Trött varannanveckas mamma
För ett år sedan så önskade jag alltid få mer tid med barnen och jag försökte i alla lägen få så många extradagar som det bara var möjligt. Igår ringde jag barnens pappa och bad honom ha T några extradagar. -Jaså går han dig på nerverna, svarade han skämtsamt. -Du skulle bara veta, tänkte jag. Vad har hänt med barnen det här året – eller snarare: vad har hänt med mig? Min energi är ersatt med en rastlös form av slapphet. Står inte ut med ensamhet men orkar inte heller med varken barn eller vuxna i min omgivning. Jag har ett fåtal vänner kvar som klamrat sig fast under de senaste årens upp- och nedgångar. Två viktiga personer i mitt liv som har hängt med sedan barnsben, de kan flesta historier. Vänner där det inte finns någon prestige eller några fasader som måste visas upp. Vi kan ses på en slät kopp kaffe i ett ostädat hem bland skrikiga barn. Ingen ifrågasätter, ingen dömer. Det borde finnas fler sådana vänner.
Jag brukade tidigare skämta om att jag kvalade in som ”världens sämsta mamma”, men börjar mer och mer tro att det är sant. Vad är jag för en förälder som inte ens mäktar med mina barn ens på varannanveckas basis? Jag har full förståelse för föräldrar till barn med funktionshinder som behöver avlastning, men jag har ju redan avlastning varannan vecka när barnen är hos sin pappa. Borde jag inte värna om den lilla tiden jag får med dem? Var är den där villkorslösa kärleken som man automatiskt signar upp sig på när man får barn? Var är jag, och när kommer jag tillbaka?
