Har kunskap förbättrat skolan?
När jag som 18-åring började jobba i 6-årsverksamheten fick jag min första inblick i skolans värld. Jag var ung, naiv och full av optimism över mitt nya jobb men slogs snart över den orättvisa och kränkande värld jag kommit till. Jag led framförallt med en flicka som dag efter dag möttes av oförståelse, krav och hårda ord. Detta var före bokstavsbarnens inflation och långt innan jag visste vad diagnoser som adhd och autism innebar. Utan utbildning men med sunt förnuft och ett stort hjärta kunde jag se att hon på många sätt skiljde sig från sina klasskamrater och att man därför borde bemöta henne på ett annat sätt. En dag fick mitt hjärta nog. Flickan fick inte längre äta med de andra barnen eftersom hon inte kunde sitta stilla när hon var färdig. Hon störde. Hon sattes istället i ett eget rum där hon såg de andra genom en glasruta. Jag minns att jag gick in på toaletten och grät. Ingen verkade förstå att hennes trotsiga beteende, slag och skrik bara var ett sätt att berätta det som munnen inte kunde formulera.
Jag tänker på den flickan då och då. Vad hon gör, hur hon mår och om det finns någon som förstår henne idag. Allra mest undrar jag vilka konsekvenser det fick för henne att starta skolåren med så många misslyckanden och så oförstående vuxna omkring sig?
Man vill tro att det är annorlunda nu. Att vi med den kunskap vi lyckats inbringa de senaste 20 åren har åstadkommit en förändring. Att vi numera bemöter barn med förståelse och respekt, även de som avviker från den allt smalare mittlinjen. Men skillnaden är tyvärr inte så stor. För vad hjälper det att det finns en uppsjö av diagnoser och bokstävskombinationer när barn, föräldrar och även en del lärare skriker sig hesa i skolan utan att få stöd? Vad hjälper det att göra om lärarutbildningar, betygsskalan och läroplaner när de vuxna blir färre och klasserna större?
Vi kan tysta, hota och flytta barn ur klassen. Men låt oss vara ärliga; ett oönskat beteende i klassrummet har en orsak och vill vi ha en långvarig förändring så är det orsaken och inte beteendet som måste åtgärdas.
